I hälarna på ryska poesins drottning
Inga-Lina Lindqvist skuggar diktaren Anna Achmatova
Vad gör poesin angelägen – och i förlängningen politisk? Varför vill så många människor köpa en diktbok av Yahia Hassan, lyssna på en låt av Beatles eller lära sig en sonett av Shakespeare? Vem är en stor poet?
En tegelsten ligger på mitt skrivbord. Den välbekanta örnprofilen på omslaget tillhör den ryska poesins drottning. Hon var älskad av läsarna och hatad av sin egen son. Förtalad, förföljd och uppburen om vartannat. Maktens gisslare och dess gisslan.
Anna Achmatova.
Det finns en vulgäruppfattning om att politisk poesi handlar om orättvisor och aktuella ämnen – men hur kan det komma sig att Achmatovas marmorvita serena rader hade en sådan samhällelig sprängverkan?
Förlaget Ersatz har påbörjat utgivningen av Lidia Tjukovskajas mastodontverk Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken av tre omfattar Tjukovskajas dagbok från åren 1938 till 1941 och en separat del kallad Tasjkenthäftena 1941–42. Den svenska utgåvan innehåller även Achmatovas diktcykel Rekviem och Poem utan hjälte i översättning av Hans Björkegren.
Lidia Tjukovskaja skrev dikter och romaner som inte alls var dåliga, men sin fulla litterära potential nådde hon som Anna Achmatovas förtrogna. Anteckningarna är unika på ett typiskt ryskt sätt. Kärnfamiljen i den ryska kulturen står tillbaka för den utvidgade familjen och även människor utan biologiska eller för den delen sexuella band kan stå varandra intimt nära. Och just så nära följer Lidia sin idol genom årtionden.
Tasjkenthäftena skrevs under andra världskriget. Kulturarbetare som av sovjetmakten ansågs viktiga evakuerades från storstäderna. Achmatova och Tjukovskaja skickades till Uzbekistans huvudstad Tasjkent och behöll till att börja med sin exceptionella närhet – men i december 1942 bryts deras relation tvärt och återupptas inte förrän tio år senare.
Att läsa Tasjkenthäftena gör ont. Man bor trångt och sjukdomar härjar. Konstnärer drar sig inte för att stjäla mat, ljuga och bedra. Achmatova inleder en ny passionerad vänskap med skådespelerskan Ranevskaja. Lidia är svartsjuk och öser galla över den vulgära och alkoholiserade aktrisen. Men alla läser dikter för varandra hela tiden. Och skäller ut varandra. Achmatova skriver på sin Poem utan hjälte som i dag betraktas som ett mästerverk, men de samtida åhörarna är skeptiska. Dikterna är obegripliga. ”Är det här ett skämt?” Achmatova rasar och skäller tillbaka, men fortsätter att läsa upp.
Plötsligt förstår jag något viktigt. Just denna emellanåt motbjudande gryta av skvaller och åsikter, av griniga kommentarer och menande blickar och brustna hjärtan, denna deprimerande sörja är ju precis det som gör poesin angelägen och politisk!
Poesins politik skapas av ord och av skvaller. Av att vi pratar, pratar, pratar om dikterna. Men också av att vi vill prata om poeterna. Om deras tillkortakommanden, skilsmässor och vulgära snedsteg.
Achmatova var kolossalt bildad – men hennes geniala och tidlösa dikter byggdes och närdes av stormiga kärleksaffärer och den såriga relation med sonen och av vänskapens uppoffringar och svek och kollegors beundran och avundsjuka, ja av allt som utgör en människas biografi.
Poesin kan till nöds klara sig utan förlag och akademier och kritiker. Men utan skvaller och samtal dör poesin. Och det är inte bara poetens ord vi vill ha. Vi kräver poetens kropp.
Kontrasten mellan Achmatovas ibland småskurna persona och Achmatovas gudomliga poesi är en svår påfrestning för Lidia Tjukovskaja. Hon är en äkta groupie och vill sätta sin idol på piedestal. Besviket skriver hon i häftena från Tasjkent: ”Som människa intresserar hon mig inte längre /…/ Jag kan läsa dikterna och beundra porträtten”.
Men tio långa år senare är hon tillbaka, lika trogen och lika engagerad.
Jag kan knappt bärga mig innan andra boken kommer ut.
