Konstnärerna filmens nya favoritskurkar
Genom sina verk hotar och smädar de makten som en varning
Fram till själva presskonferensen (som Ulrika Stahre skrev om här i Aftonbladet 5 september) framstod Kungaexperimentet som ett av årets mest spännande svenska konstverk. Det fanns ju så mycket att diskutera utifrån de förfalskade mynten med texten ”Vår horkarl till kung”. Från KLF som brände en miljon pund, till Bruno K Öijer som slängde ut 4 000 enkronor över T-Centralen i rusningstid. Från Carl August Ehrensvärds nidbild av Gustav III:s första samlag med Sofia Magdalena, till Maj Wechselmanns En liten antirojalistisk film.
Men i stället för en initierad diskussion fick vi nöja oss med ”amatörkonstnären” Karl Fredrik Mattson som inte ville berätta om sina motiv. Vilket är den värsta förolämpning en konceptuell kreatör kan ge sin publik – det antyder ju att vi är så dumma, och så svaga, att vi inte skulle vara kapabla att göra vår egen analys bara för att han givit oss sin.
I stället fick vi veta väldigt mycket om hur krångligt det är, rent tekniskt, att tillverka falska mynt. Vilket är ungefär lika relevant som att höra Picasso berätta om de kemiska formlerna bakom oljan i hans målningar.
En sak kvarstår emellertid, vilket gör Kungaexperimentet, eller i alla fall tajmingen, intressant. Det verkar som om vi just nu är rädda för konsten. Jag talar inte främst om konstnären som sitter anhållen för att ha mördat sin 13-åriga granne i Täby. Hans yrke, vilket han sedan skoltiden knappt verkar ha utövat, är nog snarare en slump. Men tittar vi på The Spiral, den pan-europeiska dramaproduktion som SVT började sända i söndags, utgår handlingen från konstnären Arturo. Som en fiktionens Banksy synliggör Arturo politikernas, storföretagens och den etablerade konstvärldens svagheter med hjälp av gatukonst. Konstnären själv är en hypnotiskt karismatisk chefsideolog. Hans assistenter, ett Köpenhamnsbaserat kollektiv, framstår som en drillad gerillaarmé.
Än mer tillspetsat är det i tv-satiren Black Mirror, vilken också sändes i SVT i våras. I första avsnittet kidnappas en populär medlem av den brittiska kungafamiljen. Via en Youtube-video förklarar förövarna att prinsessan inte kommer släppas fri om inte landets premiärminister har samlag. I tv. Med en gris. Vilket han till slut, efter påtryckningar, faktiskt har. Varpå det visar sig att kuppen inte genomförts av några traditionella brottslingar – utan av en framgångsrik konstnär.
Kanske borde kändisar, kungligheter och politiker ta fiktionens bild av konstnären som hotar och smädar makten som en varning. De journalistiska medierna står ofta bakbundna – försvagade av svåra ekonomiska tider får de allt svårare att framföra kritik. Men det betyder inte att makthavarna nödvändigtvis kommer gå fria. Det kritiska uppdraget kan ju faktiskt tas över av en mer eller mindre villig konstnärskår.
