Så mycket sämre
Anna Andersson om ”Gilmore Girls” olycksaliga återkomst
TV. Gilmore Girls är tillbaka i tv och oj, vad dåligt det är.
Det har gått nästan tio år sen vi lämnade Lorelai och Rory Gilmore i den lilla staden Stars Hollow. På den tiden har Lorelai tappat allt sitt driv, Rory har som vuxen blivit just den sortens brat hon som tonåring skydde – och möjligen alkoholist, jag återkommer till det – och Stars Hollow har gått från mysigt och pittoreskt till bara irriterande knäppt.
Så går det när man skriver tv-manus utan att ha något att berätta.
Den ursprungliga tv-serien sändes i Sverige mellan 2001 och 2007 och var som en varm filt att svepa om sig. Med humor och bara precis så mycket svärta att det inte blev sliskigt följde vi hur smarta Rory växte upp med sin driftiga mamma Lorelai. Samtidigt som Rory fick sin topputbildning – och pojkvänner från olika samhällsklasser – levde Lorelai The American dream: gick från två tomma händer till att äga och driva sitt eget bed and breakfast.
En viktig drivkraft i serien var Lorelais kamp för oberoende gentemot sina stenrika föräldrar, som kastat ut henne när hon som 16-åring blev gravid men sen betalade för Rorys utbildning. Själva spelplatsen var också viktig: Stars Hollow, en kolorerad version av ett ideal-USA, med lusthus på torget, oberoende småföretagare och direktdemokrati.
Jag skulle göra er en tjänst om jag spoilade vad som händer i de nyproducerade sex timmarna som nu finns på Netflix, men dels har jag inte tid med arga mejl, dels är det svårspoilat eftersom det händer så förtvivlat lite. Det tar fyra timmar och en kvart innan det kommer en konflikt som är åtminstone lite begriplig men den gör man inte mycket med. I övrigt är det ”konflikter”, longörer, avstickare och återkommande skämt – ”skämt” – som aldrig blir roliga. Vad är det roliga med att mormor Emily inte förstår vilket språk hennes tjänstefolk talar?
Jag måste nämna detta med alkoholen. Jag har inte sett folk dricka så mycket whisky i tv sen JR och Punk Anderson gjorde affärer i Dallas. Rorys drickande faller väl inom ramen för riskbruk, och jag är inte moraliskt upprörd över detta, det är bara - konstigt. Det är inte Rory.
Det är det som känns lite sorgligt. Inte bara är de nya avsnitten dåliga, de förstör också tv-karaktärer vi en gång följt och gillat.
Gilmore Girls är inte den enda serie som drabbats av detta. Ta Sex and the City, en tv-serie som faktiskt var banbrytande och bättre än alla andra serier fångade den zeitgeist som rådde vid millennieskiftet. Varför, oh varför, gjorde man två långfilmer efteråt? Det fanns inte mer att berätta. Det enda som hände var att man precis som med Rory och Lorelai förfuskade karaktärerna, gjorde dem till något som tittaren inte känner igen. Svek är ett starkt ord men ledsamt är det.
Nästa år, 26 år efter att det senaste avsnittet visades, kommer en ny säsong av den då fenomenala tv-serien Twin Peaks. Blotta tanken gör mig fruktansvärt nervös.
