Politikens Viagra

Åsa Linderborg om Landskrona och behovet av rädda människor

Här misshandlades Inger, 78, till döds.

Det mjuka regnet började falla just som den tysta minuten inleddes för Inger, som för en vecka sedan misshandlades till döds utanför Hemköp i Landskrona. Regnet upphörde i samma sekund som minuten rann ut.

Det var en märklig inramning av manifestationen mot våld på Rådhustorget i Landskrona, som stod värd för hundratals allvarsamma människor som alla förmodligen tänkte samma sak: Det hade kunnat vara jag.

Där fanns folk av alla slag. Barn med galonbyxor, gubbar med keps och gubbar med hatt, kvinnor med täckjacka och kvinnor med ullkappa. Där fanns kroppsbyggare med stora hundar och knarksargade kvinnor utan tänder, skäggprydda män med svenska flaggan-pins och män med mindre vårdat skägg och palestinasjal.

Just som jag trodde att sorgemanifestationen var över, gled tre medlemmar i Hells Angels upp på sina tunga bågar. De stannade ordlösa in framför en liten grupp unga invandrarkillar, innan de snabbt försvann.

Det fanns vid tillfället ingen som försökte vinna politiska poänger på manifestationen som inte tillät tal av någon, men tragedin utnyttjas ändå i andra sammanhang för att utmåla Sverige som ett samhälle där alla moraliska värden är på väg att lösas upp – snart går den civilisation vi byggt upp sedan hedenhös under av ”blattekriminalitet”.

Bland alla på torget fanns Filip Gustafsson som är vd i Antivåldsbyrån Sverige AB, ett företag med tio anställda. Eller snarare, först pratar jag med en kille som arbetar för Antivåldsbyrån, men Filip Gustafsson dyker upp och ber sin medarbetare avlägsna sig.

Jag litar inte på att mina anställda kan företräda organisationen på ett korrekt sätt, förklarar han.

– Vad tror du att våldet beror på? frågar jag.

– Alla har ett individuellt ansvar, svarar han.

– Det är ju självklart. Men orsaken till våldet?

– Det är en fråga om attityder. Ungdomarna i dag har ingen respekt för sina föräldrar. De lär sig att det är okej att inte lyda.

Jag undrar om inte svaret är för enkelt. Klyftorna växer ju väldigt snabbt, är det bara i Landskrona som det inte finns något samband mellan fattigdom och våld?

– Vi vill inte skylla på någon, replikerar han snabbt.

Det är ett perfekt svar för en entreprenör som vill försäkra sig om både näringslivets och kommunpolitikernas stöd och bidrag.

En gång var Landskrona med sin varvs- och tekoindustri en typisk arbetarort. Sen kom krisen. I sådana lägen är det lätt att sätta sitt hopp till alternativa auktoriteter. Förra valet fick Sverigedemokraterna 22 procent av rösterna och Folkpartiet lika mycket. Båda partierna hade profilerat sig med vallöften om fler poliser på gatorna.

Varken Sverigedemokraterna eller Folkpartiet pekar uttryckligen ut invandrarna, men undertexten är att hotet mot lag och ordning kommer från mörkhyade och utlänningar.

Det är samma sak i USA. Hotet mot lag och ordning har en etnisk färg. De som flimrar förbi i tv-nyheterna är i regel svarta – bilden har importerats till svensk tv genom ”dokumentärer” som Cops.

I Frankrike ringar Front National in Araben. Det är inte skurkar i största allmänhet som den politiska retoriken graviterar kring, utan främlingar.

Lag och ordning är, som Magnus E. Marsdal skriver i Högerpopulismen dissekerad, politikens svar på Viagra. När politikerna gett upp idén om att ekonomin går att styra och därmed av egen kraft gjort sig impotenta i alla frågor som rör välfärd, måste de visa sin muskelkraft inom andra områden. Det är då löften om social trygghet ersätts med löften om trygghet på gatorna.

Det borde inte vara en särskilt kontroversiell analys att marknadsliberalismen och dess partipolitiska organisationer är i behov av rädda människor. (Det i sanningens namn även kvällspressen.) Ansvaret är dock lika mycket arbetarrörelsens.

Socialdemokraterna gick ju trots allt med på att ett av världens rikaste länder inte längre ska ha råd med välfärd åt alla.

Jag letar efter en socialdemokratisk röst om det som har drabbat Landskrona, men allt jag finner är en lokalpolitiker som bloggar om den besvärande bristen på ”medborgarpatriotism”. Han utvecklar inte det obekanta begreppet – jag trodde först att jag hade hamnat på en hemsida för en helt annan rörelse – men enligt honom består en procent av befolkningen av rötägg, och det har inget med etnicitet att göra.

Det är möjligt, och det vore nog i så fall ett ungefärligt riksgenomsnitt, men har inte socialdemokratin mer att säga än så, är den dömd till nederlag.

Så länge man vägrar resonera i kollektiva termer av klass – oavsett etnicitet – blir man svaret skyldig dem som undrar varför man ska rösta på just Socialdemokraterna.

Det är när höger och vänster är överens om att marknadskrafterna inte kan eller ska regleras, som allt annat än ekonomin

politiseras. Vi kan slita och dra i profeten Muhammeds skägg, när den borgerliga majoriteten i tystnad river välfärden, skriver Marsdal. De enda som vinner på en sådan manöver är de som vet att de saknar lösningar på väljarnas verkliga problem.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.