”Nytorgsmannen” visar framsteg och systemfel
Kvinnorna som fick honom på fall imponerar men vi har en lång väg kvar att gå
Det som stannar kvar hos mig efter att ha sett SVT:s dokumentärserie Nytorgsmannen är kvinnorna som såg till att han stoppades.
Hans offer som orkade anmäla, och som nu biter huvudet av skammen och berättar.
Hans kvinnliga bekanta, som fattade vad han gick för men som bedömde det som osannolikt att han skulle åka dit för de brott han begick mot kvinnor och i stället ringde polisen om de droger och vapen han hade i lägenheten.
Och de fyra civilutredarna, som följde upp varenda tråd de kunde hitta och till slut kunde identifiera 24 offer i hans vedervärdiga mobilfilmer (han dömdes för brott mot 19 av dem). Flera av målsäganden visste inte själva vad han hade utsatt dem för eftersom de sov.
Förutom att berätta om hur det gick till när denna serievåldtäktsman till slut dömdes så är den underliggande frågan i Nytorgsmannen vilka oddsen är för att nästa förbrytare som han ska kunna stoppas. Svaret tycks tyvärr vara att de är rätt dåliga. Det var först när han greps för drogerna som hans mobil beslagtogs och de helt avgörande filmerna upptäcktes – detta trots att han innan dess anmälts av två olika kvinnor, bland annat för våldtäkt.
Att det ser ut så tror inte jag handlar om ovilja, ingenstans i den här berättelsen antyddes att man inte tog sexualbrott på allvar eller att offren hade sig själva att skylla. Utifrån hur systemet funkar i dag hade åklagaren i fallet – ännu en kvinna – rimliga svar på reporterns allt mer frustrerade frågor om varför hon inte gjort mer när den första anmälan om våldtäkt kom.
Men det handlar ändå om ett system som har byggts av människor som gör prioriteringar. När mannen greps för droginnehav beslagtogs hans mobil – kanske skulle man göra det även vid misstanke om våldtäkt, som en av de civila utredarna påpekar.
Att få en högre uppklarningsprocent på sexbrott handlar inte i första hand om jämställdhet utan är en rättsfråga. Men det är svårt att inte tro att ett mer jämställt samhälle, med en jämnare fördelning av män och kvinnor i rättsväsendets alla delar, också tar sexbrotten på större allvar – det har trots allt hänt en del sen 1990-talets ”kort kjol”-debatter. Jag avskyr egentligen att prata om ”pr” i samband med myndighetsutövning men Polismyndigheten borde tacka sin lyckliga stjärna för de fyra kvinnliga utredarna som medverkade i Nytorgsmannen, de tedde sig klipska och mycket hängivna uppdraget (fjärran från det djupt olämpliga sätt en del polisanställda framställt sig och sitt uppdrag i sociala medier).
Men uppenbarligen är vi inte framme än. Fortfarande drar sig kvinnor för att polisanmäla eftersom de inte tror att det kommer att leda till något. Fortfarande använder män ”horstämpeln” för att trakassera kvinnor, föredömligt visat av Dagens ETC i den mörka artikelserien ”De uthängda kvinnorna”. Fortfarande finns det en skam kvinnor måste bita huvudet av när de ska berätta vad de har utsatts för. Och fortfarande, i en tid när hårdare straff är både vers och refräng i de flesta politiska tal så blev priset Nytorgsmannen fick betala för sju (7) våldtäkter, åtta (8) sexuella övergrepp, sex (6) sexuella ofredanden och en (1) grov fridskränkning bara fem år i fängelse.
Fotnot: ”Nytorgsmannen” är gjord av Jimmy Kirvesmäki och Christoffer Hjalmarsson och alla tre delar finns att se på SVT Play.
