Annie Lööfs arv blir välfärdskorruptionen
Hon och Centern tappade sin integritet och sin själ när de fortsatte att verka för hybridbolagen
De år Annie Lööf var partiledare för Centerpartiet, 2011–2023, var hon på sätt och vis Sveriges mäktigaste politiker. Att Lööf lämnade och blev lämnad av forna alliansen innebar att hennes nyliberala projekt i stället kom att flyttas över till regeringarna Löfven och Andersson. Lööf blev den garant för en demokrati delvis kapad av ekonomiska särintressen som Sverigedemokraterna numera är för Tidöregeringen.
2012 skrev jag en artikel i Expressen om att Lööf, som hösten 2011 blivit näringsminister i regeringen Reinfeldt, inte hade någon arbetslivserfarenhet. Centerpartister fortsatte att yvas över ”Lööf-effekten” trots noll tillströmning av väljare sedan partiledarbytet och det retade mig. Som delvis uppvuxen bland åkrar såg jag centerväljarna som jordnära pragmatiker men Lööf, som i princip aldrig haft ett vanligt jobb, lanserades som en nyliberalismens prinsessa.
Det var inspiratörer som Alexander Bard (då centerpartist), Johan Staël von Holstein och Sveriges nyliberala epicentrum Johan Norberg som omgav Lööf, det var rekommendationer om Ayn Rands böcker och Margaret Thatcher som förebild och det var en fortsättning på den entreprenörsdyrkan som Sveriges genom tiderna sämsta entreprenör Maud Olofsson inlett. Knappast väljarmagnetsattityder för potentiella centerröstare?
Lööf mognade och det gick bättre, men hennes politiska makt kom aldrig av att hon lockade större väljarskaror till C. Inflytandet hon får beror på den position partiet hamnat i och vidmakthöll när det politiska landskapet förändras.
Privatiseringar, hybridbolag och vinster i välfärden har aldrig haft folkligt stöd utan upprätthålls av en nyliberal sfär
Nyliberaler ger sken av att arbeta för fria marknader, valfrihet och tillväxt men vad som blir är ofria marknader, inlåsning och ekonomisk ojämlikhet som riskerar att innebära nedväxt för sårbara grupper. Fasaden lovar nedsippringsteori men innehållet ger uppsugningspraktik. Det är en ekonomisk fasadkultur som passar väl med andra av tidens fasadkulturer. Influencerkultur: Man är entreprenör om så ens vara endast är det egna varumärket och social rättvise-kultur: Man är underdog och framgångsrik mot alla odds bara man är tjej.
Vad förändrar det politiska landskapet? Två utvecklingar, som till en början inte har med varandra att göra, orsakar det svarta hål som svensk politik sugits in i: 1) Sverige får så kallade hybridbolag och 2) Sverigedemokraterna blir ett stort parti.
Hybridbolag är till hundra procent privata bolag som till hundra procent finansieras av allmänheten via skattemedel. De är inte leverantörer av tjänster på en fri marknad där skattefinansierad välfärd upphandlar dessa tjänster utan utförare av välfärdstjänster och kan i vissa fall etablera sig som de önskar. Ofta är det politiker och deras krets som startar, äger och säljer vidare dessa bolag vilket har lett till sedefördärv och inneburit ett pengaflöde till privata förmögenheter och till det påverkansarbete som krävs för att pengaflödet ska fortsätta.
Privatiseringar, hybridbolag och vinster i välfärden har aldrig haft folkligt stöd utan upprätthålls av en nyliberal sfär; postdemokrati, som sociologen Colin Crouch definierar det – viktiga beslut flyttas från en demokratisk arena till en politisk-ekonomisk elit.
Bara sossarna har varit stora nog att styra upp denna kökkenmödding och när de försökt få insyn i och makt över hybridbolagen inser den nyliberala sfären att det enda som kan skydda pengaflödet är Sverigedemokraternas väljarunderlag. SD var emot hybridbolagen men när den nyliberala sfärens näve sträcks fram förstår de att den kan dra dem in i den politiska värmen – och det gör den.
Nyliberala förkämpar förankrar vinster i välfärden, som folket har antipatier mot, hos de som påstår sig föra folkets talan – nationalisterna. I DN formulerar filosofen Roland Poirier Martinsson det träffsäkert: Timbros närmande till SD fyller ett syfte: att befästa en parlamentarisk majoritet för vinster i välfärden, säger han, och fortsätter ”att behålla bolagiseringen av vård, skola och omsorg är vad det här regeringssamarbetet vilar på.”
Men Centerpartiet vägrar att ha med Sverigedemokraterna att göra och det startar karusellen. Alliansen dumpar samarbetspartiet C för regeringsunderlaget SD och C dumpar forna alliansen för att bli regeringsunderlag åt regeringen Löfven. Ingen dålig paradox: För att högerpartierna ska ha fortsatt parlamentarisk majoritet för Annie Lööfs hjärtefråga; privatiseringar och vinster i välfärden, dumpar de Centerpartiet och Lööf som förhandlar fram skydd för sin hjärtefråga i Januariavtalet.
Nyss kom Tankesmedjan Balans bok ”De gränslösa” som skildrar hur politiker, lobbyister och hybridbolagsägare arbetar för ett AB Sverige som de kan leka affär med. Friskolornas riksförbund bjöds in till TV4 för att debattera uppgifterna med Åsa Plesner från Balans, men de tackade nej. Hybridbolagens strategi är att synas i sammanhang där de ostört kan göra reklam men undvika sammanhang där de ställs till svars och det hjälpte Lööf till med under åren som partiledare.
Med reklam: Mikaela Waltersson, dåvarande ordförande för Friskolornas Riksförbund, och Lööf skriver vinklade debattartiklar till friskolornas fördel. Med att slippa granskning: också yttrandefriheten ska underordnas hybridbolagen. 2014 kritiserar Lööf på Twitter att 9 000 nya vårdjobb har frusit inne på grund av den osunda antivalfrihets- och vinstdebatten. När dåvarande utbildningsminister Anna Ekström 2019 delar en artikel hon skrivit som är kritisk mot skolbolagen replikerar Lööf: ”Med tanke på att du skriver under som ansvarig minister – hur lirar det med punkt 9 i Januariavtalet?” Ekström backar, hennes regering är bakbunden av C.
Svenskt Näringsliv rullar ut propaganda om att vänstern tänker tvångsbussa etniskt svenska barn till förortsskolor
2014 skapar jag vad jag kallar min ”högerextrema lista” på en annan användare än jag själv på Twitter. Jag lägger till allt fler twitterkonton från den nyliberala sfären, inte för att de är högerextrema utan för att de gör gemensam sak med dessa i kulturkriget.
Valfrihet är det enda som står mellan svenska familjer och flum, invandrarkaos och socialistisk indoktrinering vill den nyliberala och SD/höger-sfären förmedla, samtidigt som hybridbolagsförsvararna också påstår att valfrihet är det enda sättet för socioekonomiskt utsatta barn att skaffa sig en rimlig skolgång. Svenskt Näringsliv rullar ut propaganda om att vänstern tänker tvångsbussa etniskt svenska barn till förortsskolor för att använda dem som integrationsverktyg, och det blå och blåbruna eko-systemet i sociala medier sprider vidare.
Hans Bergström, gift med IES grundaren Barbara Bergström och delägare i skolkoncernen, förstår tidigt att deras bolag behöver Sverigedemokraterna. Bergströms finansierar kulturkriget genom att ge pengar till högerpopulistiska medieplattformar som ”Det goda samhället” och Rebecca Weidmo Uvells blogg. En av hybridbolagens pengar dopad och växande mediesfär går hårt åt Annie Lööf och ett växande hat mot henne syns på min högerextrema lista. Centerns vägran att samarbeta med SD ses som en dödssynd och Lööfs rätt gimmick-aktiga utfall mot Åkesson i debatter skapar en orimlig avsky mot henne. Demoniseringen av henne är av det slag som riskerar att trigga dårar.
Skrev nyliberalerna själva hybridbolagens dödsdom genom att tränga ut Centerpartiet för långt åt vänster?
Lööf och Centern förlorar sin integritet och med den sin själ när de förnedrar sig genom att fortsätta att verka för hybridbolagen och för den nyliberala sfär som är med och finansierar hatet mot dem.
I juli 2022 rämnar allt det ytliga, all fasadkultur, när Theodor Engström mördar Ing-Marie Wieselgren och planerar att mörda Lööf. Positionering, gimmicks och politiskt spel blir på liv och död. Engström är en sjuk och förvirrad man men också någon som stiger ur en fascistoid malström.
Lööfs resning efter dådet mot Wieselgren och det potentiella attentatet mot henne ger henne en air av statsmannaskap som hon nu offrar genom att bli bolagskonsult. Dagens Opinion meddelar att Lööf ställer sin erfarenhet och sina kontakter till förfogande i egen konsultverksamhet som ska syssla med bland annat företagsledning och kommunikation.
Muharrem Demirok har fått klara sig utan tal om en Demirok-effekt. Partiet är sargat, partiledarvalet har varit räligt, djungeltrumman har pekat ut Elisabeth Thand Ringqvist som den nyliberala kompiskapitalismens kandidat. I april sa Demirok att partiet ska överge nyliberalismen och i maj sa han att han kommer att stötta Socialdemokraterna för att mota de problem koncernskolorna för med sig.
Så länge Centerpartiet lockar över fyra procent av väljarna kan de behålla sin vågmästarroll, men nyliberalism är kolonisering, ett skelett, kan C byta ut den stommen och finna annan agens? Skrev nyliberalerna själva hybridbolagens dödsdom genom att tränga ut Centerpartiet för långt åt vänster? Ända till, i nästa val, samverkan också med Vänsterpartiet?
Högst pris för Tidö-samarbetet, långsiktigt, riskerar Sverigedemokraterna att få betala. Om sossarna goes danska sossarna kan de försvaga SD på samma vis som danska sossarna nästan eliminerat Dansk Folkeparti. Kan SD inte kan garantera parlamentarisk majoritet för privata välfärdsbolag kommer den nyliberala näven att dras tillbaka och då står ”nationalisterna” där med byxorna nere; ett gäng som garanterade att svenskarnas välfärd fortsatt kunde säljas ut till en elit och i vissa fall till makter och länder som kan bli till fara för svenska medborgare.
Hur kommer framtidens människor att beskriva Lööf-erans politik? Vem vet, det beror på vilka värderingar de har, men här och nu skulle jag beskriva det som en fattigdom; att så mycket av politiken kom att handla om hybridbolagens överlevnad och att så många var lojala bolagskonsulter bakom en politikerfasad känns fattigt.
Politik som reduceras till verktyg för ekonomiska särintressen? Var det Lööf-effekten? I så fall en effekt fler politiker åstadkom.
