Vänstern måste släppa flaggan

Högerns mörkerkrafter kan inte bekämpas med mer nationalism

I varsin text på Norges nationaldag frågade sig Aftonbladets ledarskribenter Katrine Marçal och Daniel Swedin om det inte är dags för den krisande socialdemokratin att tala mer om identitet, kultur och nationalism; att försöka mana fram en progressiv patriotism.

Jag invände på dessa sidor (1 juni) att en ideologi som skyler över klassmotsättningar och samtidigt sår split inte utgör en särskild solid grund för progressiv politik. Att det vore möjligt, eller ens önskvärt, att ta flaggan tillbaka från framstormande nationalister och fascister är därmed en naiv villfarelse.

Häromdagen (9 juni) ryckte den vänstersinnade historikern Lennart Palm ut till försvar, inte för Aftonbladets ledarredaktion, men för nationalismen som sådan. Den har tjänat vänstern väl; som avgörande inslag i avkolonialiseringen och förblir nödvändig för kampen mot ”globalkapitalet och den internationella nyliberalismen”. Dessutom, framhärdar Palm, är nationalism i praktiken en förutsättning för demokrati.

Målet med den antikoloniala kampen var, enligt Palm, ”nationellt självbestämmande i syfte att landets resurser skulle komma den egna befolkningen till del, i stället för att kontrolleras av imperialistiska stormakter”. Det blev emellertid, som bekant, endast en mycket liten del av den ”egna befolkningen” som profiterade på nyordningen. Att omfördelning och social omstöpning i de allra flesta fall uteblev kan förvisso inte skyllas på befrielserörelsernas nationella form allena, men den gick utmärkt att konservera klassklyftor och maskera bestående ojämlikhet med.

Raden av regimer som legitimerat auktoritärt styre och regionala maktanspråk med nationalistisk antiimperialistisk retorik är så lång (det kommunistiska Vietnam, Nassers Egypten, Baathpartiets Syrien och Irak, för att nämna ett fåtal) att det inte går att tala om olycksfall i arbetet.

Det nationella självbestämmandet är, tvärtemot vad Palm hävdar, inte någon garanti för demokrati. Att demokratin hittills i huvudsak varit organiserad på nationalstatsnivå beror på det enkla faktum att Europas nationalstatliga ordning redan var etablerad när rösträttsrörelserna formerade sig och rönte sina första framgångar. Nationalstaten var den politiska enhet socialister och liberaler hade att verka inom.

Detta – inte minst användandet av alternativa nationella myter – bidrog helt visst till att göra nationalstaten naturlig, men sambandet mellan nationalism och demokrati är likväl främst kronologisk och står inte att finna i förment historiska gemenskaper med givna egenskaper.

Att det skulle finnas ett svenskt folk, som besitter ett i det avlägset förflutna, förankrat demokratiskt sinnelag är kort sagt snicksnack.

Nationalstaten har varit en oantastlig norm för det politiska rummets organisering i omkring hundra år. Att kapitalismen alltjämt är otämjd och socialismen svagare än någonsin gör det svårt att begripa varför Palm tror att nationellt självbestämmandet plötsligt kan bli en verksam skyddsvall mot ”världsmarknadens stormar”.

Det är nu inte bara han och den akterseglade kretsen kring Clarté och Folket i Bild/Kulturfront som argumenterar på detta sätt. EMU-omröstningen för tio år sedan utlöste nationalistisk eufori hos stora delar av vänstern i Sverige och nu har alltså de senaste skeendena i Skottland fått allt från protestsångaren Billy Bragg till Aftonbladets ledarredaktion att betrakta nationalismen som en framkomlig väg för vänsterpolitik.

Även om vi bortser från alla skatteparadis som skyddas av nationellt självbestämmande och nationalismens förmåga att frambringa falsk sammanhållning och etnifiera klasskonflikter kan socialismen klädd i snäv nationalistisk kostym aldrig erbjuda mer än exklusiv avskildhet. Det är ungefär lika radikalt som att flytta ut på landet med en utvald liten skara av likasinnade.

Nationalismen bär en kärna som förr eller senare hamnar i konflikt med det universella människovärdet. Solidaritet beslås med obrytbara bojor. Det är inte vad som bäst behövs i en tid av omfattande migration, ekonomisk kris, miljökatastrofer och säkerhetspolitisk osäkerhet.

Nationalismen är ett oundgängligt verktyg de fascister och högerradikaler som med förödande följder förstärker fästningsvallar och frammanar inre fiender (utan att för den delen fullödigt förklara deras framgångar).

Dessa mörkerkrafter kommer aldrig kunna bekämpas med det att ett av deras bärande ideologiska fundament bekräftas. Talet om att ta flaggan tillbaka är därmed lika feltänkt som Carl Johan De Geers färska försök att utmåla SD som flaggskändare.

Visst går det att förorda en alltigenom civil medborgarnationalism, men det förutsätter att vi på allvar börjar tala om medborgarskap, begraver det metafysiskt belastade folkbegreppet och samtidigt förblir medvetna om risken att rutscha rakt ner i det etniska träsket.

På Aftonbladets ledarblogg försäkrar Daniel Swedin (1 juni), i hela redaktionens namn, att kraftfull ekonomisk vänsterpolitik aldrig går ”att ersätta med flaggviftande eller floskler om nationens storhet”, bara för att i samma andetag fråga sig om man inte ska förhålla sig till den ”nationella kollektivism som välfärdsstaten representerar”.

Den allestädes närvarande och allt aggressivare nationalismen är en allmän angelägenhet, men en vänster värd namnet har ett särskilt ansvar att aktivt bekämpa den. En början är att till skillnad från Palm – vars argumentation visar hur lätt mål och medel blandas ihop om motståndarens agenda accepteras – ställa det statliga framför det nationella.

Avstå flaggor, hittepåhistoria och andra nationalistiska attiraljer. Det går bättre att bedriva progressiv och befriande politik dem förutan. Det enda som med säkerhet följer av mer nationalism är mer nationalism.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln