Rasismen minskar – och ändå blir SD större
Socialdemokraterna måste sätta sin egen dagordning för att vinna väljare
Det stundande svenska valet ser ut att bli en nagelbitare, med opinionsmätningar som visar att det är mycket jämnt mellan de två blocken. Men det mest slående med det svenska politiska läget är kanske den långsiktiga nedgången för de under lång tid dominerande Socialdemokraterna, som just nu ligger på knappt 30 procent i mätningarna, och uppgången för Sverigedemokraterna som i vissa undersökningar har gått om Moderaterna som största oppositionsparti.
De här två trenderna – den demokratiska vänsterns nedgång och den populistiska högens uppgång – är naturligtvis inget svenskt fenomen. Men att undersöka dem i ett svenskt sammanhang ger intressanta lärdomar för den som försöker förstå dessa tendenser mer allmänt.
Även om många vill förklara högerpopulismens frammarsch med ökad rasism och starkare invandrarfientliga strömningar, finns inte mycket belägg för det. Det är det första som är viktigt att uppmärksamma.
När man jämför flera länder finns få empiriska samband mellan framgångar för populisterna och omfattningen av rasism och invandrarfientlighet. Svenskarna får jämförelsevis extremt låga mått på rasism och invandrarfientlighet och ändå är Sverigedemokraterna nu landets näst största eller tredje största parti. Samtidigt får irländarna och spanjorerna ganska höga resultat när man mäter sådana parametrar, men högerpopulismen har inte varit särskilt stark i något av de länderna.
Högerpopulisterna har blivit mer framgångsrika med tiden, men under samma period har rasismen och invandrarfientligheten faktiskt minskat i Europa och USA.
Orsaken till uppgången för partier som Sverigedemokraterna är kort sagt inte tilltagande rasism och främlingsfientlighet, utan snarare att folk som oroar sig för invandringen och den nationella identiteten nu har börjat rösta grundat på denna oro.
Forskare har till exempel visat att populister frodas när de politiska programmen hos partier i mittfåran närmar sig varandra.
Vi måste komma ihåg att folk har åsikter om otaliga politiska frågor – men det är bara några av dem som spelar roll för hur de röstar. För att reda ut detta skiljer statsvetarna på å ena sidan politiska preferenser och å andra sidan hur betydelsefull en fråga är [”salient” ö.a]. Preferenser syftar på vilka åsikter man har i en viss fråga, medan betydelsen handlar om hur starkt man hyser denna åsikt eller vilken vikt man fäster vid den.
Alla har en mängd olika preferenser, men bara de åsikter som är betydelsefulla påverkar på ett avgörande sätt det politiska handlandet.
Att ett parti som Sverigedemokraterna kan nå framgång beror inte på att svenskarna är eller skulle ha blivit mer främlingsfientliga. Däremot har den oro över sociala och kulturella frågor som en del människor hyser blivit mer betydelsefull eller viktig för hur de röstar.
Det finns många faktorer som påverkar hur betydelsefull en fråga är, däribland dramatiska händelser som kommer utifrån, till exempel flyktingkrisen 2015 eller terroristattacker. Liksom alla andra högerpopulistiska partier försöker Sverigedemokraterna öka betydelsen av frågor som har med invandring att göra genom att svartmåla invandrare, som man anklagar för stigande brottslighet, för att bryta ned nationella värderingar, för att undergräva välfärdsstaten och så vidare.
I likhet med andra europeiska högerpopulistiska partier har Sverigedemokraterna dessutom försökt distansera sig från sina nyfascistiska rötter för att göra partiet mer tilltalande för väljarna, eftersom det i Västeuropa i allmänhet och i Sverige i synnerhet finns en mycket begränsad väljarbas för partier med en uttalat antidemokratisk eller extremistisk profil.
Men vad partier som Sverigedemokraterna gör för att öka betydelsen av ”sina” frågor är bara en delförklaring; deras framgångar bestäms också av hur andra partier beter sig.
Forskare har till exempel visat att populister frodas när de politiska programmen hos partier i mittfåran närmar sig varandra. På så vis suddas partiernas profiler ut och väljarnas alternativ begränsas, vilket särskilt gäller de väljare som är missnöjda med det rådande läget.
Koalitioner mellan mittfårans dominerande höger- och vänsterpartier brukar därmed i allmänhet göra saken värre.
Att denna forskning är relevant för Sverige är uppenbart. Fram till flyktingkrisen 2015 stod alla partier, till och med de påstått konservativa Moderaterna, bakom landets extremt generösa invandrings- och flyktingpolitik, samtidigt som man accepterade en cordon sanitaire mot den framväxande populisthögern. Det fick effekten att de svenska väljare som motsatte sig politiken ”helt enkelt inte hade något parti i mittfåran att vända sig till”. (Det bör understrykas att invandringen var den fråga i Sverige där skillnaden mellan riksdagsledamöterna och folkopinionen var allra störst under den här perioden).
Det innebar att ju mer betydelsefulla invandringsrelaterade frågor blev, desto lättare blev det för Sverigedemokraterna att dra till sig de väljare som redan var benägna att oroa sig över dessa frågor, men som kände sig förbisedda av partierna i mittfåran.
Det är också avgörande att Socialdemokraternas utmärkande ekonomisk-politiska profil tonats ned under de senaste årtiondena, till exempel genom att man accepterat flera marknadsbaserade reformer av den offentliga sektorn. Det bidrog till att Socialdemokraternas lockelse avtog för de väljare som var bekymrade över välfärdsstaten, den ekonomiska otryggheten och så vidare, med resultatet att långt fler väljare blev tillgängliga att kämpa om.
Ur den synvinkeln har Sverigedemokraterna alla skäl att vara optimistiska, eftersom frågor om invandring och lag och ordning har legat i fokus för valrörelsen.
Liksom andra europeiska högerpopulistiska partier svarade Sverigedemokraterna med en strategisk omorientering, där de vände sig till väljare som var oroliga över dessa ekonomiska frågor och över invandringen, en typ av väljare som är starkt koncentrerad till arbetarklassen. I dag hävdar SD att det är de, snarare än Socialdemokraterna, som är det svenska folkhemmets ”verkliga” försvarare.
Så vad bör göras? Till skillnad från under efterkrigstiden, då den politiska kampen i Sverige och på andra håll främst var inriktad på ekonomiska frågor, så har icke-ekonomiska frågor som invandring, brottslighet samt nationell kultur och identitet hamnat i förgrunden under det senaste årtiondet eller så.
När denna typ av frågor är betydelsefulla gynnas högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna. Det beror på att dessa partier vid det här laget ”äger” de frågorna – de är starkast förknippade med dem och anses ha de tydligaste och mest sammanhängande uppfattningarna. Dessutom står Sverigedemokraternas väljare, i likhet med dem som stödjer andra högerpopulistiska partier, enade i sina konservativa åsikter i dessa ämnen.
Att minska betydelsen av frågor som invandring och brottslighet, och därigenom göra dem mindre viktiga för hur folk röstar, skulle troligtvis minska attraktionskraften hos partier som Sverigedemokraterna.
Ett sätt för Socialdemokraterna att åstadkomma detta vore att byta kurs, har vissa argumenterat. Man borde försöka undergräva stödet för högerpopulisterna genom att anamma en del av deras politik. Det finns i och för sig goda pragmatiska skäl för Socialdemokraterna att ta sig an väljarnas oro över invandring, brottslighet och så vidare, men partiet måste vara försiktigt så att man inte ökar de frågornas betydelse. Det skulle troligtvis slå tillbaka, eftersom SD som sagt ”äger” frågorna vid det här laget och sannolikt skulle gynnas om väljarna koncentrerade sig på dem.
Ur den synvinkeln har Sverigedemokraterna alla skäl att vara optimistiska, eftersom frågor om invandring och lag och ordning har legat i fokus för valrörelsen, får massiv uppmärksamhet i medierna och toppar listan över vad väljarna bryr sig om.
Som Cas Mudde uttryckte det i sin artikel så kan vänstern inte vinna väljare genom att reagera på en dagordning som har bestämts av populisthögern. I stället måste Socialdemokraterna, liksom alla socialdemokratiska partier, hitta bättre sätt att kombinera ett samhälle som allt mer präglas av mångfald med en stark demokratisk välfärdsstat.
Vill man vinna en större andel av väljarna måste man vrida den politiska uppmärksamheten bort från de sociala och kulturella frågor som får Sverigedemokraterna att frodas, och styra den mot sin egen politiska dagordning. Det kräver att man koncentrerar väljarnas uppmärksamhet på områden där Socialdemokraterna har särskiljande och lockande politiska idéer som sammantaget kan erbjuda väljarna en bättre, mer optimistisk vision av Sveriges framtid än den dystopiska som SD saluför.
Sheri Berman är professor i statsvetenskap vid Columbia University med socialdemokratin i Europa som specialitet.
Översättning: Petter Larsson
