Republikanerna föll på sin egen extremism
Trump är en belastning – men ett problem partiet inte kan kontrollera
”Den röda vågen har börjat!” twittrade en överlycklig Lauren Boebart när de första valresultaten rapporterades.
Efter att för ovanlighetens skull inte ha twittrat på en hel dag, var denna högerradikala republikan från Colorado två dagar senare fortfarande inte säker på att hon skulle bli återvald. Hon leder med en hårsmån, och förkroppsligar på så vis ödet för sitt parti och då särskilt dess trumpistiska falang.
Båda partierna var i början av året ense om att Demokraterna skulle få storstryk i mellanårsvalet. En sittande presidents parti brukar åka på ett bakslag efter två år, särskilt om ekonomin går dåligt. När kriget i Ukraina ledde till med amerikanska mått skyhöga bensinpriser tycktes en ”röd våg” oundviklig – förvirrande nog är röd högerpartiet Republikanernas färg i USA. Fastän bensinpriserna sjönk under sommaren och stödet för Demokraterna ökade, höll de flesta medier, inklusive liberala tidningar som New York Times, fast vid berättelsen om en ”röd våg”. Så vad var det som hände?
Det bör påpekas att mellanårsvalet i själva verket består av både strikt lokala val och val av nationell betydelse. Ändå finns några breda trender. Den mest betydelsefulla är att Demokraterna inte direkt gjorde något bra val, utan att Republikanerna snarare gjorde ett dåligt. De klantade sig, kort och gott. I huvudsak blev de offer för sin egen extremism.
Mer konkret så var Högsta domstolen och den före detta presidenten Donald Trump bovarna i dramat. Högsta domstolen består av nio partipolitiskt obundna domare, men den starkt partipolitiserade processen för att utse dem har gjort domstolen till en i grunden politisk institution. Fastän Republikanerna bara har vunnit majoritet i ett enda val under 2000-talet så har partiet utsett de flesta av domstolens nuvarande ledamöter. Trump regerade bara en mandatperiod, men utnämnde hela tre av dem!
Följden har blivit att Högsta domstolen, precis som det republikanska partiet, har förskjutits långt åt höger, och att man har avkunnat några mycket kontroversiella och impopulära domslut. Det främsta exemplet är det som kallas Dobbs mot Jackson Women’s Health Organization, som nu i somras i praktiken upphävde skyddet för aborträtten på nationell nivå. Delstaterna återfick makten över frågan och hälften av dem har redan förbjudit abort.
Vi kan därför räkna med att representanthuset i två år kommer att blockera president Bidens regering
Dobbs räddade Demokraterna. Domslutet mobiliserade mängder av (unga) kvinnor, som nu röstade på Demokraterna för att protestera mot detta frontalangrepp på deras rättigheter och för att försöka skydda aborträtten på delstatsnivå. Partiet vann ytterligare framgångar när olika abortförslag avgjordes i flera delstater. Stater som Kalifornien och Michigan röstade till och med för att skriva in rätten till abort i delstaternas författning.
Det andra självmålet stod Donald Trump för. Hans popularitet har dalat en smula bland de republikanska väljarna, men inte mer än att han kunde påverka en lång rad av de primärval där partiet utsåg sina kandidater. Dessa Trumpstödda och ibland handplockade kandidater (till exempel den före detta amerikansk fotbollsspelaren Hershell Walker i Georgia och tv-doktorn Mehmet Oz) vann överraskande nog sina primärval, men hamnade flera procentenheter bakom republikaner från den politiska mittfåran i mätningarna inför mellanårsvalet.
Visst segrade de flesta av de trumpistiska kandidaterna i slutändan, men en del av dem förlorade i valstrider som partiet hade räknat med att vinna ganska säkert.
Eftersom man i USA räknar rösterna långsammare än i nästan alla andra länder i världen är många valkamper ännu inte avgjorda. Men det är ändå högst sannolikt att Republikanerna tar över representanthuset, dock med en mycket snävare majoritet än förväntat, medan makten över senaten återigen avgörs genom en andra valomgång i min hemstat Georgia.
Trots att några av deras värsta kandidater förlorade kommer de republikanska grupperna i både representanthuset och senaten nu att röra sig ännu längre ut på högerkanten. Vi kan därför räkna med att representanthuset i två år kommer att blockera president Bidens regering och att man tveklöst kommer att försöka ställa presidenten inför riksrätt.
Republikanerna har fått erfara vilket politiskt gift Trump är.
Men förutsatt att Demokraterna behåller (en svag) kontroll över senaten kommer president Biden ändå inte att vara helt maktlös.
Nu riktas förstås allas ögon mot presidentvalet 2024. Ironiskt nog har mellanårsvalet skapat problem för båda partierna.
Republikanerna har fått erfara vilket politiskt gift Trump är. Han betraktas nu av många snarare som en belastning än som en tillgång. Redan dagen efter valet började man hugga efter strupen på den före detta presidenten. Republikanska politiker och partistrateger från alla håll kritiserade honom i stora medier, inklusive högermedier, samtidigt som de lovsjöng hans viktigaste rival, Floridaguvernören Ron DeSantis. Fox News publicerade till och med en debattartikel som utropade DeSantis till ”Republikanernas nye partiledare”.
Trump slog tillbaka snabbt. Redan nästa dag varnade han i Fox News Floridaguvernören för att ge sig in i valrörelsen 2024.
DeSantis är den enda republikan som ens kan komma i närheten av Trumps popularitet hos partiets gräsrötter. Även om Trumps stjärnglans mattats så vill hälften av republikanerna ha honom som nästa presidentkandidat, medan var fjärde föredrar DeSantis. Det kan förstås vända snabbt, i synnerhet om högermedierna lyfter fram DeSantis och kritiserar Trump. Men det har i så fall sitt pris. Chansen är liten att Trump skulle avstå från att ställa upp i primärvalen – det påstås att han tänkte offentliggöra att han kandiderar dagen efter valdagen, men att han blev övertalad att skjuta på det några dagar.
Det republikanska partiet är därför utlämnat åt Trump.
Trumps ego åsido, så är den före detta presidenten inblandad i en lång rad juridiska strider, som är kopplade till valet 2020, stormningen av Kapitolium, FBI:s tillslag mot Mar-a-Lago och skattebrott. Så länge han fortsätter att vara politiskt aktiv kan han hävda att anklagelserna är politiskt motiverade och han kan använda sitt politiska inflytande för att förhandla sig till rättsligt beskydd av framstående republikaner.
Det republikanska partiet är därför utlämnat åt Trump. Han har blivit mindre populär och mer kontroversiell, men också alltför stark för att kunna avfärdas.
Trots att hans ”karisma” och ”personkulturen” kring honom har överdrivits kraftigt i medierna, så är ändå en inte oväsentlig minoritet av de republikanska väljarna fortfarande blint lojala med honom. Det som gör dem så viktiga är att de oproportionerligt ofta röstar i primärvalen. Även om Trump är för avskydd och för svag för att vinna presidentvalet, så kan han därför vara stark nog att beröva alla andra republikaner både presidentposten och en rad andra poster på lokal och nationell nivå.
Läget är bara en smula bättre för Demokraterna. Även om mellanårsvalet inte blev det stora nederlag som förväntats, så är president Biden fortfarande mycket impopulär. Det finns inga starka skäl att tro att det kommer att förändras under de närmaste två åren. Han är dessutom redan 79 år gammal. Det är bara är tre år äldre än Trump, men han verkar ha åldrats snabbare och sämre. Han ser bräcklig ut, gör ännu fler tabbar än tidigare och verkar på det hela taget sårbar.
Dessutom är det svårt att se några alternativ. Kamala Harris har aldrig varit populär.
Ändå väntas han ställa upp för att vinna en andra mandatperiod, särskilt efter det förhållandevis framgångsrika mellanårsvalet. Det utesluter inte nödvändigtvis att han kan bli utmanad inom partiet, men det finns praktiskt taget ingen chans att en sittande president skulle förlora ett primärval.
Dessutom är det svårt att se några alternativ. Kamala Harris har aldrig varit populär. Hennes primärvalskampanj 2019 var trist och hon har varit en ganska osynlig vicepresident (vilket är rätt vanligt).
Den lilla möjlighet hon hade att bli presidentkandidat omintetgjordes när Biden tidigt under mandatperioden skickade henne till Centralamerika för att hindra potentiella invandrare från att komma till USA. Hennes ”anti-invandringstal” skulle upprepas gång på gång av hennes medtävlare och minska stödet bland både dem med latinamerikanska rötter och de progressiva vita väljarna.
Det finns några andra som nämns som möjliga presidentkandidater, men några av dem förlorade (återigen) i mellanårsvalet, som Stacey Abrams i Georgia. Eller så förknippas de med ett parti för den välmående eliten längs kusterna, som Kaliforniens guvernör Gavin Newsom. Andra är helt enkelt alltför okända för den stora majoriteten amerikaner, som Michigans guvernör Gretchen Whitmer.
Kort sagt hjälpte mellanårsvalet egentligen inget av partierna. Republikanerna vann, men var inte i närheten av den ”röda våg” de hade förväntat sig och de kommer förmodligen bara att ta makten över representanthuset.
Demokraterna gjorde ett mycket bättre val än väntat, men förlorade ändå. President Biden kommer under resten av mandatperioden att ha att göra med ett representanthus som lägger hinder i vägen.
Och båda partierna har ledare som är djupt impopulära hos det amerikanska folket, men är svåra att ersätta.
Republikanerna har kanske fått sin nye ledare i Floridaguvernören DeSantis, men har ett problem de inte kan kontrollera i form av förre president Trump. Demokraterna saknar en ny ledare, men har en sittande president vars åldrande utgör en stor risk för (den nära) framtiden.
Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA. För närvarande är han verksam vid University of Georgia, USA.
Översättning: Petter Larsson
