Slappt om SD och fascismen
Borgerligheten tror att extremhögern kan tämjas
Det är intressant att Alliansens intellektuella entourage - företrädesvis på Svenska Dagbladet - gör sitt bästa för att hjälpa SD riva bort nyfascismetiketten. De väljer verkligen sina strider.
Dessvärre får de nu också hjälp av pajig facktidskriftsjournalistik.
”Forskarna är eniga - SD är inte fascister”, braskade Forskning & Framsteg i tisdags. Påstående bygger på en enkät med sex forskare varav alla inte har fascismen som specialområde och åtminstone en lämnar frågan öppen.
Enligt Dick Harrison kan SD inte vara fascistiskt, eftersom de varken motionerar om rasbiologiskt institut eller marscherar i folkdräkt.
Men om man menar att fascismen måste ha samma attribut som på 20-talet, kan den aldrig komma tillbaka. Därmed faller Andreas Johansson Heinös argument att ”vi ska vara vaksamma med begreppen så att vi verkligen känner igen en fascistisk rörelse när den uppstår”.
Om SD verkligen hotade demokratin, skriver Johansson Heinö, är de en fråga för polisen och inte politiken. Det är en mycket märklig syn på vad antifascism ska vara - inte en folkrörelse utan en fråga för myndigheterna.
De som tycker att vi ska vara varsamma med begreppen använder själva etiketter, som Björn Lundberg skriver i historietidskriften Scandi. Kallar vi SD för ”främlingsfientliga" så säger vi att en massa svenska medborgare är ”främlingar”. Säger vi att de blott är ”invandringskritiska”, glömmer vi bort att det faktiskt är mångkulturen de är emot.
Jag tänker inte stånga pannan blodig för att binda SD vid fascismpålen, men det finns, som jag försökte visa häromdagen, mycket som pekar mot att man ändå tänka i de termerna. Fascismen utvecklas med tiden, precis som alla ideologier. När man studerar SD kan man lägga fokus vid olika saker. Statsvetarna tittar på partiprogrammet, men det räcker inte.
Alltför ofta glöms ungdomsförbundet SDU bort, som visserligen är en nagel i ögat på partiet, men där många ändå har anställning i partiet. Organisatoriskt drar de ett stort lass. Problemet med SDU är att de står mycket nära fascistiska rörelser i Europa, varav några som Mattias Karlsson själv kallat för nyfascistiska.
När man studerar SD kan man lägga fokus vid olika saker. Statsvetarna tittar på partiprogrammet, men det är inte där man hittar praktiken. SD annonshetsar mot romerna i tunnelbanan, samtidigt bränns deras läger ner. Det är olika människor som gör det ena och det andra, men där ryms ändå en dialektik mellan partiet och utomparlamentariska grupper (som är helt självständiga). Tillsammans formar de ett ideologiskt paradigm.
Ibland är det alltför lätt att stirra sig blind på SD:s förflutna och att de faktiskt - till skillnad från vad Dick Harrison påstår - har uppträtt i ridbyxor och svastika. Men det stora problemet är egentligen inte vad SD varit utan vad det kan utveckla sig till. Då kan vi lära nåt av fascismens historia.
Det är när borgerligheten ger efter, när den tror att den här typen av extrema rörelser går att tämja eller rama in, som vi går in i ett nytt skede. Vi har sett det förr och nu skymtar vi det igen.
UPPDATERING I en tidigare version av texten var Andreas Johansson Heinös namn felstavat.
