Svindlande äventyr i svunnet Stockholm
Första världskriget borde vara lika tacksamt för en spänningsförfattare som det andra, eftersom det första är mer mångtydigt och mindre moraliskt klart i konturerna. Sverige var officiellt neutralt men drev en handelspolitik som var tyskvänlig. Etablissemanget ville gå in i kriget på Tysklands sida medan vänstern drev landet mot en revolution 1917. De hungrande stod mot hungerns profitörer – de kallades gulaschbaroner. De stora inbördeskrigen kom i stället att utspela sig i grannländerna Finland och Ryssland.
Nils Håkansons roman Järnskallen börjar med att några avdankade agenter från ochranan, tsarens säkerhetstjänst, avvärjer ett attentat mot Lenin när han passerar Stockholm i april 1917. Man får ta de uppdrag man kan få när den gamle arbetsgivaren är på dekis. En grupp märkliga existenser samlas sedan kring herr Agnefit, en gåtfull man i mask tillverkad av en gammal urblekt unionsflagga. Det dröjer länge innan vi får veta vem han är – om vi någonsin får veta säkert. Den första stora uppgiften för hans egenartade detektivbyrå blir att utreda ett nedtystat mord på en hög svensk militär.
I gruppen ingår en totalt moralbefriad baltisk adelsman och en ung flicka som lever ett hemligt liv på taken i Gamla stan (när hon inte tränar boxning eller grälar med sin far rasbiologen). En dansk skeppsingenjör tillstöter samt så småningom en same från gränstrakterna mot Norge. Några bifigurer faller ifrån, men kärntruppen har tillräckligt gott läkkött för att överleva alla äventyr. Och äventyr blir det.
Det visar sig till exempel att experiment med senapsgas har ägt rum utanför Bräcke och att ett hemligt supervapen byggts med tysk hjälp i Galtström utanför Sundsvall.
Under tiden pågår en våldsam strid om kontrollen över droghandeln i Stockholm som gruppen naturligtivs inte kan avhålla sig från att rensa upp i. Mycket tidig svensk filmindustri passerar samt flygarässet Lagerström.
Och de storpolitiska händelserna – den numera totalt bortglömda Ålandsfrågan till exempel – spelar också med i handlingen.
Nils Håkanson är översättare och doktor i ryska på en avhandling om svenska översättningar av de ryska klassikerna. Jag tycker mig ana hans favorit Nikolaj Gogol bakom en del grepp i boken. Stockholm 1917-1918 är en spegelbild av Gogols Petersburg, en eländets stad på väg in i den moderna världen. Stockholm för hundra år sen är den egentliga huvudpersonen i boken.
Tidsfärgen och språkglädjen lyser från sidorna. Longörer finns förstås, men det goda berättarhumöret får snart grepp om texten igen. Händelser och figurer har eleganta och skarpa konturer och humorn är betydligt närmare texten än moralen. Jag brukar sällan bli underhållen av underhållning, men den här boken är ett undantag. Fortsättning lär följa.
