Titta - här är framtidens journalistik
Peter Ottsjö: Riktig virtual reality har äntligen blivit verklighet
Inför den här texten tittade jag på bilden på Alan Kurdi igen. Samma stöt genom kroppen, samma djupa andetag innan det gick att fortsätta med något alls. Jag har en dotter i Alans ålder.
Men föreställ dig att du stod där på stranden, bredvid pojken. Såg vattnet från Medelhavet ta omvägar runt de små skorna. Hörde bränningarna.
Chris Milk vet vad jag talar om.
För honom är en bild en rektangel. En film är flera fyrkanter efter varandra. De är fönster genom vilka man ser in i andra världar. Milk bestämde sig för att öppna fönstret och låta oss kliva in, med hjälp av virtual reality.
Två saker man måste förstå om virtual reality, hösten 2015. Ett: tekniken är redo nu, det har den aldrig varit tidigare. Två: nästa år släpper tre giganter - Facebook, Sony och HTC - sina första konsumentversioner.
En sak man aldrig kan förstå om virtual reality, om man inte testat själv: känslan av närvaro. Den är oerhörd. Och oerhört svår att sätta ord på.
I somras gjorde VR-pionjären Palmer Luckey ett svanhopp på omslaget till tidskriften Time. Runt huvudet hade han fäst sin egen virtual reality-display, Oculus rift. Det såg så barnsligt ut att många säkert undrade varför Facebook just betalat 18 miljarder kronor för Oculus. Men omslaget illustrerade bara att det är lika omöjligt att återge upplevelsen i bild som i ord. Man måste sätta på sig masken själv, och det var precis vad jag gjorde tidigare i år.
Då insåg jag att fåfänga var det sista Palmer Luckey tänkte på i Times fotoateljé, hans hjärna hade ju ändå inbillat sig att kroppen var någon annanstans. Det är känsla framför kognition: min starkaste upplevelse var när jag stod på en klippkant, oförmögen att ta ett steg till, trots kännedomen om var jag egentligen befann mig. Man är liksom inte här, men man är verkligen där.
Efter det kan jag ana skillnaden mellan att se bilden på Alan jämfört med att uppleva situationen ”på plats”. Fönstret mellan oss skulle vara borta. Jag vet ärligt talat inte om jag skulle klara av det.
”Det är den ultimata empatimaskinen. VR är ingen dataspelspryl. Tekniken låter människor komma i kontakt med andra människor”, poängterade Chris Milk under en av sina föreläsningar.
Milk driver företaget VRSE, som gör virtual reality-upplevelser åt bland andra FN, Vice och New York Times.
Med virtual reality-filmen Clouds over Sidra‚ gjord för FN, fick vi följa den syriska flickan Sidra i ett flyktingläger i Jordanien.
”När man sitter där i hennes rum ser man inte på genom en tv-skärm, man ser det inte genom ett fönster, man är där med henne. Tittar man ner ser man att man sitter på samma golv som hon sitter på”, säger Milk.
Chris Milk tog med Clouds over Sidra och ett gäng VR-displayer till World Economic Forum i Davos. Många av männen i slips hade aldrig besökt ett flyktingläger förut.
Det gjorde intryck.
En före detta korrespondent på Newsweek, Nonny de la Peña, är övertygad om att virtual reality är journalistikens framtid. Hon har tagit med sin publik till utblottade och utslagna människor i Los Angeles, fånglägren på Guantánamo och till ögonblicket då en bomb briserar i Syrien. I en intervju med tekniksajten Engadget konstaterar hon att varken printjournalistik, dokumentärfilm eller tv-draman lockar henne längre.
”Ingen av den journalistik jag jobbat med tidigare kan få människor att känna på samma sätt som med VR.”
I många år var hon ensam om den åsikten. Kollegorna tyckte mest att hennes verksamhet verkade lite knepig. Men när Facebook-chefen Mark Zuckerberg öppnade plånboken i fjol lystrade plötsligt alla. I dag får Nonny de la Peña - till sin stora glädje - slåss om uppmärksamheten: bara häromdagen avslöjade New York Times att de storsatsar på ett virtual reality-projekt ihop med Google.
Förutom att de gjort sin första VR-film, i samarbete med en viss Chris Milk, har de även beslutat att skicka Googles eget VR-tillbehör för moderna mobiltelefoner, Cardboard, till över en miljon prenumeranter. Filmen heter The Displaced och i den får man följa tre flyktingbarn på flykt undan krigshärdar. NYT-redaktören Dean Baquet var inte sen att brösta upp sig i ett pressmeddelande:
”Det här är New York Times när den är som bäst. Vårt team ligger bakom det första riktigt tunga och seriösa journalistiska jobbet i virtual reality, för att belysa en av vår tids största humanitära katastrofer.”
Så är virtual reality verkligen journalistikens framtid? Tja, sätt de senaste displayerna framför ögonen på landets chefredaktörer och be dem sedan om svaret på den frågan.
