Kompostmodernist med lite Paris Hilton
Elis Burrau är ofta rolig, sällan sorgsen
Uppdaterad 2018-08-13 | Publicerad 2017-07-23
Elis Burraus dikter må vara av det tillfälligare slaget. De tycks spontant och kvickt utsprungna ur vardagens vedermödor och löjen, de är populärkulturellt orienterade, ofta roliga, sällan sorgsna och aldrig högstämda. Men det är kanske också därför som de känns så genuint uppfriskande att läsa.
Röda dagar heter Burraus nya bok, hans andra efter förra årets debut med den pigga men formelartade Och vi fortsatte att göra någonting rörande (CLP Works). I Röda dagar har poeten släppt lite på tyglarna, eller som han skriver själv på ett ställe: ”Den här diktsamlingen har omfamnat det tydliga narrativet i adrenalinkicken”.
Ambitionen har i alla händelser varit välgörande, för Burrau har verkligen ett eget kopplingsschema att luta sig emot, vad beträffar diktion och inte minst blick. Här kan till exempel ett grisansikte uppenbara sig i sossarnas logga eller en ensam salt pinne bli ”ett bihang till socialismen”.
Att man också måste tänka ”sig den salta pinnen lycklig” är förstås en blinkning till dysterkvisten Albert Camus, men den författare jag främst kommer att tänka på när jag läser Burrau är Bodil Malmsten. Och då inte bara för att poeten stundtals tycks häcka i Malmstens hemmarevir, det vill säga på Ica Fältöversten på Östermalm i Stockholm.
Det är en valfrändskap som nog kommer sig av Burraus utmärkta förmåga att sampla och kombinera, utan att för den skull väja för det personliga. Det är en sedd film här, lite Paris Hilton där och inte minst den japanska kattfiguren Hello Kitty.
Burrau är måhända inte postmodernist ut i fingerspetsarna men åtminstone kompostmodernist, en sådan som slänger osten för att komma ”direkt ner till paraffinet”:
”Jag vill skala bort alla manér / och ängsliga poser / för att komma åt / alla manér / och ängsliga poser / som finns / där under / de verkar fina.”
