Livet, i backspegeln

Pia Bergström

En 84-årig man med magvärk ligger och väntar på läkaren i ett rum på akuten. Timmarna går, stressade människor springer i korridoren, bilolyckor och hjärtinfarkter går före. Han blir sämre men kan inte ens nå ringklockan.

2004 kom Elisabeth Lindfors roman om den vackra Agnes från Skurholmen i Luleå, gift med springschasen Knut, som gjorde spikrak karriär inom kooperationen. Hon hette Agnes är en levande och gripande skildring av en ibland ångestdrabbad kvinna på en klassresa som för henne innebar dyrare kläder och tjusigare bostäder men inte något eget självförtroende.

Elisabeth Lindfors är född -48 och dotter till Kurt Lindfors, förr chef för livsmedelssektionen inom KF, en av dem som skapade Blåvitt-varorna. När jag nu läser om Hon hette Agnes och den nya uppföljaren Farväl till Agnes – samma historia men från Knuts vinkel – tycker jag att första boken är mycket bättre, känsligare, färgrikare. Knuts historia, från butiksföreståndartiden, revisortiden och den bästa tiden i hans liv: chefskursen på Vår Gård då han gick ut etta, följt av de arbetstyngda åren på kontoret i glashuset vid Slussen känns lite tillrättalagd, överseende genomsvept.

Då hade han makt och hårda nypor, nu ligger han där, vanmäktig, på britsen på Södersjukhuset och minns i representativa bitar medan dementa Agnes i fläckigt nattlinne väntar på honom i det nybyggda flotta seniorboendet i Danviken. Knut är besviken på både kooperationen och på välfärdspolitikens förfall, den saken är klar. Men är det hans fel, såna som hans fel? Var hans strävanden meningslösa?

Inför döden stumnar alla såna frågor.