Hjalmar Söderbergs liv en tragedi
Publicerad 2014-10-22
Första äktenskapet ett kaos – bedrog och spärrade in hustrun på sjukhus
Hjalmar Söderberg hade stil.
Den som städar i bokhyllan och råkar slå upp Doktor Glas eller Den allvarsamma leken riskerar att bli sittande, även om vederbörande läst och läst om boken ett tiotal gånger. Det är så snyggt skrivet: kvickt, vemodigt, med ett bultande hjärta under den urbana ytan. Eller som författaren själv uttryckte saken:
Ironi är patos som störtat samman.
Att Söderbergs privatliv var en soppa är välbekant. Han gifte sig 1899 med en kvinna från Östermalm, Märta Abenius, ungefär så olik honom själv som det är möjligt att vara. Dessa två grundligt opraktiska människor skaffade sig tre barn och försökte hålla ihop ett hem. Men Märta var sjuk i reumatism och den ständigt skuldsatte Hjalmar höll på att arbeta upp en solid alkoholism:
”Det borde finnas några barnhem /…/där män, som icke ha nog starka nerver för så kallat familjeliv, kunde få inackordera sina barn.” (Brev till systern Frida 1901).
Han inledde ett förhållande med den skärpta och frigjorda Maria von Platen, skildrat i det svenska språkets bästa kärleksroman, Den allvarsamma leken. När det tog slut och familjelivet åter hotade flydde han utomlands – en förutsättning för att få skilsmässa från en ovillig maka. Skilsmässan skulle ta elva år. För att den skulle komma till stånd var det nödvändigt att Märta förklarades sinnessjuk.
Två av Söderbergs fiktiva personer, Lydia Stille och pastor Gregorius, har fått upprättelse i romanform av Gun-Britt Sundström respektive Bengt Ohlsson. Nu har Johan Cullberg och Björn Sahlin tagit sig an Dagmar Randel, den övergivna och aldrig älskade hustrun i Den allvarsamma leken.
Dagmar Randel är tecknad efter Märta Söderberg. Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof heter boken. Ordet katastrof är ingen överdrift.
Redan under äktenskapets första år dömde fruarna i Stockholms litterära societet ut Märta Söderberg som ”obehaglig”, ”fullständigt virrig” och ”mogen för dårhus”.
Den handlingskraftiga Lisen Bonnier städslade en hushållerska som tog hand om de tre barnen – Hjalmar bodde i Köpenhamn. Hushållerskan ställde som villkor att Märta Söderberg aldrig satte sin fot i hemmet. En i familjen Bonnier närstående läkare skrev ett intyg om Märtas sinnestillstånd:
”Patienten alltid abnorm: klent begåvad, intrigant, teatralisk, oduglig till allt arbete, lögnaktig, i hög grad erotisk, i fullständig avsaknad av skamkänsla såväl i fråga om sexuella som ekonomiska ting, har aldrig kunnat sköta vare sig själv eller något annat, haft en uttalad benägenhet att associera sig med patrask; gjort pigor och madamer till sina förtrogna, har utan hänsyn blottat sina intimaste familjehemligheter för dylika.”
Märta Söderberg var uppenbarligen en påfrestande bekantskap: gråtmild, självömkande, påflugen. Men enligt Cullberg och Sahlin definitivt inte sinnessjuk. Hennes reumatiska smärtor var ingen inbillning och hennes känsloutbrott inte helt oförklarliga i ljuset av makens otrohet och förbudet mot att besöka barnen.
Märta kom att leva mer eller mindre inspärrad under resten av sitt liv. Cullberg och Sahlin kommenterar: ”Det som sker är visserligen inte ett fysiskt mord men det är ett själamord. Märta förs med detta ut ur samhället. Hennes röst hör man fortfarande men den väcker nu föga engagemang.”
Att fälla domar över människors handlingar i en annan tid med andra värderingar är meningslöst och det gör inte författarna. De har skrivit en skakande berättelse om välmenande människor som gör sitt bästa men bryts ner till omänsklighet av samhällets och lagens krav.
Den lilla familjen Söderberg med den duktiga hushållerskan föll samman i ömsesidiga anklagelser. Märta Söderberg hann uppleva yngste sonens självmord innan hon själv gick bort 1932. Äldste sonen meddelade dödsbudet till fadern i Köpenhamn: ”Vi har alla haft en mycket trevlig jul, som fick ett inslag av ljust vemod genom en händelse som det väl också för pappa bör kännas som en lättnad att erfara: vår mamma är död.”
Cullberg och Sahlin förfaller aldrig till efterklokt moraliserande. Deras bok ger en smula upprättelse till en bifigur i en stor roman och en av dessa våra minsta i verkligheten.
