”Kniv” är lättsam – för att Rushdie är förlåten

Boken är en berättelse om skuldkänslor

Publicerad 2024-04-26 04.00

Salman Rushdie.

I sin självbiografi ”Joseph Anton” från 2012 skriver Salman Rushdie om ett underligt fenomen: människor anklagade honom för att han fortfarande levde. Fatwan hängde över honom, han skyddades dag och natt av beväpnade poliser, hans norske förläggare knivskars svårt, British Airways lät honom inte flyga av säkerhetsskäl – men han levde. Varför dödades han inte? Alla väntade på den stora tragedin, politiker stod beredda att yttra djupa ord på hans begravning. Och så hade han mage att överleva. Nu sågs han som en arrogant bråkstake som kostade samhället massa pengar och skapade problem med sina obegripliga böcker. Och som dessutom hade mage att vilja gå på cocktailpartyn.

I New York 2022 utsattes Rushdie för en knivattack. En man rusade upp på scenen och högg honom upprepade gånger mitt under ett framträdande. Rushdie var en hårsmån från döden, förlorade ena ögat men överlevde.


I sin nyutkomna ”Kniv. Tankar efter ett mordförsök” skriver Rushdie att hans smala lycka var att mannen inte hade den blekaste aning om hur man knivmördar någon.

Det är en kort berättelse, skriven med lätt hand, inte i tredje person som ”Joseph Anton”, utan i jag-form. Rushdie berättar hur han ser någon komma springande och hur han först tror att han fått ett knytnävsslag tills han ser blodet. Publiken sitter som förstelnad, de tror att det är någon typ av performance – och varför fanns det inga vakter? Salman Rushdie, en av de mest hotade författarna i världen och ingen enda vakt är på plats! Det är moderatorn, Henry Reese, som brottar ner angriparen och räddar Rushdies liv.

Och jag förstår vad som plågat honom under alla dessa år, fast han inte säger det: skuldkänslor

”Kniv” är framför allt en jordnära berättelse om kroppen. Om hur man lär sig röra på fingrarna igen. Om hur ont det gör att få en kateter insatt. Om att se med bara ett öga. Om hallucinationerna – som hämtade från en Rushdie-roman, för det han ser är Röda fortet i Agra, Hagia Sofia och Alhambra – religiösa och historiska monument, inte människor. Tänk att en författares verk så på pricken avspeglar hans inre värld!


Som den storsinte författare han är försöker Rushdie också förstå det som hänt. Vad betyder det? Han tecknar ner ett fiktivt samtal mellan sig själv och angriparen. En 24-årig man från Kalifornien som förändrats efter en resa till Libanon, som inte läst ”Satansverserna” utan bara sett ett kort klipp med Rushdie på Youtube. Samtalet blir torftigt. Vad ska de prata om? Man anar att det här är Rushdies, som alla hatade författares stora sorg: de som hatar en har inte läst en. Om angriparen åtminstone läst Rushdies samlade verk, om de kunnat ha ett litterärt samtal om rätten att leva eller dö – men då hade angreppet förmodligen aldrig ägt rum.

Vid första genomläsningen förbryllar det mig att ”Kniv” är så lättsamt skriven. Det är den sedvanliga brittiska humorn, de sedvanliga småborgerliga hyllningarna av hans nuvarande fru och dissarna av de tidigare. Det är som om Rushdie inte är tillräckligt skakad av det som hänt – eller så når han inte ner till sin själs djupaste botten. Han kanske fortfarande är så skakad att glättigheten blir en försvarsmekanism?

Men sedan inser jag vad det är. Han är lättsam – för att han är förlåten! Attacken var en stand-in för det mord som aldrig begicks. Nu hade det tragiska ägt rum. Nu kunde politikerna yttra de djupa ord de väntat på att få säga. Hälsningarna strömmade in, skriver Rushdie euforiskt: Biden, Macron, författarkollegor, läsare! Äntligen är han förbehållslöst älskad.


Och jag förstår vad som plågat honom under alla dessa år, fast han inte säger det: skuldkänslor. Skulden över att ha varit till besvär. Skulden över att ha överlevt, trots allt. Den skuld som fått honom att önska att han bara kunde gräva ner sig och försvinna. Skulden, till den muslimska världen och kanske ännu mer till den västerländska som kräver att en människa måste uppoffra sig, dö eller fängslas, för att uppnå hjältestatus – annars är hon bara en bråkmakare. Rushdie betalade med ett öga, och världen förlät honom. Han kommer aldrig anklagas för ett cocktailparty igen. På sista sidan skriver han: ”det bästa ord jag kunde hitta för att beskriva hur jag kände var lätt.”

Café Bambino: Radikal självhjälp med hjälp av Jordan B Peterson

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln