Oates inre liv
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-22
Pia Bergström förlorar sig i en stor författares dagböcker
Den 22 mars 1976. ”Bilden av mig visar en person som skriver tvångsmässigt, som febrilt producerar och ger ut böcker men mitt intryck av mig själv är helt annorlunda. Jag är närmast lättjefull...”
Den Joyce Carol Oates som skriver är 38, har en heltidstjänst på universitetet i Windsor, Ontario. Hon är redan berömd och har sedan debuten With Shuddering Fall 1964 publicerat två eller tre romaner per år, och ett stort antal noveller, poesi, essäer, litteraturkritik.
Hennes Dagbok 1973–1982 är på över 600 sidor men lätt att förlora sig i. Inte för privatlivets drama; hon och maken Raymond Smith lever ett stilla regelbundet liv, skriver, arbetar på universitetet (Ray forskar i engelsk medeltidslitteratur), promenerar eller cyklar på helgerna och tillbringar oftast kvällarna skrivande eller läsande.
Det är skrivandet som är Dagbokens egentliga ämne. En slags journal över hur texterna kommer till, när och hur ideerna uppstår, hur mödorna utvecklar sig till att sista versionen postas. Det går fort, väldigt fort. Romanskrivandet är för Oates ”en drog, ljuv och oemotståndlig och utmattande”. Särskilt när hon kommit igenom de inledande mer oroande stadierna då personerna och miljöerna kommer till henne, och hon börjar gestalta och förstå vad historierna handlar om. Omskrivningarna och språkbearbetningen beskriver hon som ren njutning.
Ett av hennes återkommande bekymmer är ”timmerbröten” av opublicerade manus hos förlaget.
Ingen av hennes tidiga romaner säljer något vidare, den vildvuxet nygotiska Bellefleur är hennes första bestseller. Länge känner hon sig som en outsider i den bildade intelligentian som ser henne som oseriös. Och hon hymlar inte med att hon blir arg och sårad när hon blir missförstådd, när man inte ser de stora ambitionerna, bara de ohyggliga, grälla intrigerna. Men hennes egna åsikter är också kategoriska. Hon kan fånga författares brister med en mening, även sina närmaste vänners, som John Updikes eller Susan Sontags. Hon kan kan döma ut och fnysa åt Jesus, Augustinus, Kierkegaard, Simone Weil och hela den skenheliga kristendomen. Men gilla Nietzsches bistra humor. Och erkänna att hon känner en konstig motstridig sympati för monster som Charles Manson!
Luncher, konserter, New York-resor, uppläsningar, cocktailpartyn noteras i dagboken med en blandning av glädje och plåga: Oates, arbetarklassdotter från en landsortshåla uppe i norr, har både utåtriktade perioder och mer inåtvända men är mest nöjd när hon får arbeta hårt. Lättjan syns mest till hos hennes katter. Hennes puritanska flitighet har nog ett drag av botgöring, för att hon genom sin anmärkningsvärda begåvning slapp från sitt öde. Hur ofta har hon inte skrivit om fattiga rotlösa flickor som råkar illa ut men ändå ges en form av upprättelse, senast i Dödgrävarens dotter, inspirerad av hennes farmors liv.
Föräldrarna kommer ibland på besök och Oates rörs till tårar över att de ser så stiliga och ungdomliga ut, fastän de haft det så slitsamt. Fadern är pensionerad från bilfabriken i Lockport där han jobbat i 40 år efter att ha misslyckats som jordbrukare. Oates svårt autistiska syster Lynn är numera på en institution. Om broderns sägs inte ett ord.
Men det som fascinerar mest i dagboken är inte Oates disciplinerade utsida. Snarare diskrepansen mellan den och hennes inre liv, den omättliga oregerliga strömmen av fantasier och dagdrömmar. Hon undrar ofta själv vad hennes jag har för samband med de vilt främmande figurerna i böckerna som ”invaderar” henne när romanerna ”kräver” att bli till. Figurer som hon snart anser sig ha förpliktelser emot, som måste få leva sina liv. Livfullt och uppriktigt delar hon med sig av andliga förnimmelser hon inte kan förklara.
Och fastän hon skildrar det amerikanska samhället naturalistiskt detaljerat, ofta med stark tidsnärvaro, nämner hon sällan nyhetshändelser, aldrig vietnamkriget. ”På den politiska nivån tycks allt verkligen hopplöst och det har det alltid varit”, skriver hon 14 jan 1981. ”Det ’politiska’, det ’sociala’, det ’etiska ’ ... skådeplatser för livsfarlig förtvivlan”.
Hennes tunna hud gentemot yttervärlden tycks kräva omkodning till mer hanterbara verkligheter, som hon har makt över. Psykologiserande, visst, men hon är själv inne på detta som en förklaring till hennes intensiva behov av att skapa komplexa fiktiva världar i en takt som nästan tar kål på henne.
Är jag kroppen eller är kroppen och jaget skilda åt, frågar hon sig ofta. Hon är övertygad om att det finns en själ som är överordnad jaget, en själ som tillhör evigheten och inte tiden: Bortom sidan, bortom själva historien, vad är det som försöker tala?
Den som undrar vad författare får allt ifrån kan ha ett rikt utbyte av Joyce Carol Oates dagbok.
