Sällsynt berättarflöde
Claes Wahlin läser två kortromaner av Roberto Bolaño
Publicerad 2017-05-04
De två kortromaner av Roberto Bolaño som nu har kommit på svenska är båda från början av 90-talet. Liksom Tranans pågående utgivning av Bolaños noveller letar förlagen bland den tidiga utgivningen för att komplettera de mer uppmärksammade romanerna i författarskapet.
Bolaño gick bort 2003, blott 50 år gammal, och hade då rönt stor uppmärksamhet för De vilda detektiverna, 2666 och Nazistlitteratur i Amerika. Den senare ekar i Avlägsen stjärna (båda kom ut samma år, 1996) och beskrivs av författaren som ett alternativ final till Nazistlitteratur i Amerika. Den inledande anmärkningen nämner också Pierre Menard, Borges figur som översatte Cervantes Don Quijote utan att ändra ett enda ord. Nog finns här en lek med litterära traditioner.
”Avlägsen stjärna” handlar om den undflyende Carlos Wieder, som berättaren lär känna under dennes tid i de litterära kretsarna i Chile alldeles innan militärkuppen. Då hette han Alberto Ruiz-Tagle och höll sig en smula vid sidan av de andra poeterna in spe. En viss tvekan om hans litterära ambitioner och talanger förelåg, något som bekräftas när det senare visar sig att han hade helt andra syften med sin närvaro: mord och spioneri för den nya juntan. Som Carlos Wieder dyker han sedan upp som ett slags performancekonstnär. Han skriver dikter på himlen med sitt flygplan. Jakten på denne Wieder/Ruiz-Tagle blir en allegori över tillståndet i Chile efter kuppen, men som alltid hos Bolaño finns här inga svar, liksom i verkligheten är det frågorna som intresserar.
”Isrinken” är en mer sammanhållen, således konventionell roman, och saknar förmodligen inte självbiografiskt material. Här möter vi en rad udda existenser som hankar sig fram i en katalansk stad, kallad Z. Konstruktionen är en fläta med tre beskrivningar av mordet av en begåvad konståkerska, Nuria. Det är inte så mycket själva brottet som håller intresset uppe, även om intrigen är en deckares, utan hur Bolaño ställer en självgod kommunpolitiker bredvid en mindre lyckad poet och en uppgiven författare.
Dessa två romaner är förvisso perifera i Bolaños författarskap. Men det är en egenartad realism och ett sällsynt berättarflöde som möter läsaren. En poet kan vara lika usel som en knarkare eller tjuv, liksom vem som helst av dessa kan stå för det rätta och sanna eller det orätta och falska.
Sådant gör att varje bok är en himlakropp i det litterära universum som heter Roberto Bolaño.
