Ja, det är grabbigt – men också sensibelt
Kristoffer Viitas ”Demon time” är som bäst i skildringen av Los Angeles
Publicerad 2023-11-20
”I speak the truth, but I guess that’s a foreign language to y’all”. Kristoffer Viita låter ett citat av New Orleansrapparen Lil Wayne inleda debutromanen ”Demon time”. Jag antar att raden om att tala sanning är tänkt att knyta an till romanens ambition att vara ofiltrerad och att skildra det skitiga, prostitution, våld och gatuliv på ett direkt vis.
Romanen handlar om Alexander, en svensk fotograf baserad i Los Angeles. Hans flickvän Nancy dansar på strippklubb och när Alexander under pandemin förlorar frilansuppdrag försöker de försörja sig genom att Alexander fotar content till Nancys Onlyfans. De lyckas sedan göra sig osams med en snubbe som har tavlor målade av Adolf Hitler hängande på väggen i sin lyxvilla och tvingas försvara sig med 3D-printade neongröna pistoler av märket Glock-19. Mellan varven röker de gräs och knullar.
Att komma med anmärkningar på romanens grabbighet hade varit väldigt trött. Man får liksom ta det för vad det är. Låt oss därför nöja oss med att säga att det är en hårfin gräns mellan ren plumphet och en kärleksförklaring till noirens genremässiga konventioner.
Ett exempel på hur det kan låta när det är som mest tröttsamt är under en av romanens många fotosessioner (denna mynnar givetvis ut i en trekant): ”Plåtningen var över efter någon timme. Rummet luktade fortfarande cigg men nu också parfym, weed och fitta”. Men när Alexander skuggboxas framför spegeln till låten ”RASCAL” med artisten RMR samtidigt som solen går ned bakom palmerna utanför fönstret är det inte bara roligt. Det är också en snygg blinkning till andra medier än bokens – det är en filmscen med ett soundtrack som är genialt.
Det är som skildring av Los Angeles ”Demon time” har sina verkliga förtjänster. Skogsbränderna som omringar staden är inte bara beskrivna med sensibilitet: ”Smoggen låg tjock över staden. Vanligtvis var den grå men den här kvällen såg det ut som att molnen brann och solen blödde”, de placerar också läsaren i ett klimatförändringarnas akuta nu. När polisens mord på George Floyd utlöser massiva kravaller under pågående pandemilockdown samtidigt som staden bokstavligen omringas av ett brinnande inferno lyckas Viita levandegöra en känsla av klaustrofobi och uppdämd frustration på ett sätt som är påtagligt.
Frågan är dock om ”Demon time” säger något om samtiden. Ambitionen att närma sig en sanning om gigprostitution under senkapitalismen fastnar i stället i effektsökeri. Jag kommer att tänka på en annan rad av Lil Wayne än den som inleder boken. I låten ”Dr. Carter” rappar Wayne de bevingade orden ”Swagger tighter than a yeast infection / Fly, go hard like geese erection”. Ganska tramsigt men med en språklig lekfullhet som har sin charm – lite som Viitas roman i stort.
