...och här blir fler besvikna

Peter Kadhammar

Peter Kadhammar tvekar inför Kapuscinskis självporträtt.

helskärm

Den här boken har jag längtat efter sedan jag såg den första gången, i Warszawa antar jag. På polska heter den Autoportret Reportera, en titel som ger en känsla av Ryszard Kapuscinskis metod att bygga sina reportage.

Bonniers publicerar boken under titeln Reporterns självporträtt vilket är en rak översättning men med en beskedligare smak i munnen.

Kapuscinski dog 2007, 74 år gammal. Reporterns självporträtt bygger på intervjuer och föreläsningar som han gav under flera decennier. Enligt den polske förläggarens förord lämnade den berömde reportern in en packe papper och ur dessa vaskade redaktören fram de guldkorn som blev självporträttet: en mosaik av korta resonemang, sentenser och påståenden.

Ryszard Kapuscinskis journalistiska program var att bekämpa eurocentrismen, kanske uppseendeväckande nere på kontinenten men knappast i Sverige. Vår Jan Myrdal drog ju ut med samma avsikt i slutet av 1950-talet, ungefär samtidigt som Kapuscinski fick göra sin första utlandsresa.

Han tillhörde den sista generationen som gav sig ut för att upptäcka världen. Han tillhörde den sista generationen som med möda korsade ödemark för att det var nödvändigt. Bortom öknen, på andra sidan djungeln, fanns viktig information att hämta och insikter att vinna.

I dag fungerar mobiltelefonen utmärkt i avlägsna, svältdrabbade byar i Niger. Det kan vara svårt att finna ödemark att korsa och den som gör det har sannolikt målet att förverkliga sig själv.

Med tiden blev Kapuscinski världsberömd. Han var reportrarnas reporter och mer än så. Han ansågs ha höjt journalistiken till en sådan nivå att han förtjänade Nobelpriset.

Det är svårt att förstå när man läser Reporterns självporträtt. Visst, guldkornen finns där, men framför allt är det en bok full av förnumstigheter, konstiga regler, regler om att det inte finns regler, allmänna påståenden och sanningar som vare sig går att bevisa eller motbevisa.

Om reportrar i krig: ”Rädda är alla, även om de inte visar det”. Hur vet herr K det?

Vissa påståenden gör mig fundersam över mästerreporterns journalistik: ”Jag antecknar nästan inte alls. Jag försöker minnas...”

På sidan 64 säger han: ”Min ambition är att befinna mig i skeendets främsta linje, vid fronten.” På sidan 223 säger han tvärtom: ”Mer än revolutionen intresserar jag mig för det som hänt före revolutionen; mer än fronten det som händer bakom fronten …”

Det blir för mycket snick-snack. Alla ryckte i Kapuscinski, alla ville intervjua honom, alla ville att han skulle komma och föreläsa. Jag får intrycket att han pratade även när han inte hade något att säga, ja, att han för att fylla tomrummet drog till med de mest fasansfulla klyschor: ”Jag tycker om att bo ute i byarna, tycker om dessa människor som är så enkla och gästfria, så hjärtliga”. Jan Myrdal gjorde felskär i politiken men han uttryckte sig aldrig som en reklamtext för Vingresor.

Ibland glimmar det till i formuleringar som visar vilken lysande reporter Ryszard Kapuscinski var. Med åtta ord återskapar han en känsla jag tror alla får som färdas genom Ryssland: ”… vidderna och den ogripbara långsamhet som härskar där.”

Vilka underbara reportage den mannen skrev. Han säger att en reporter måste vara ödmjuk och empatisk. De som kände Kapuscinski säger att han var snäll. Kanske var han för snäll. Kanske var han fåfäng: var det därför han godkände denna sammanställning, detta självporträtt?

Det är roligt att läsa, inget av Ryszard Kapuscinski är tråkigt. Men han borde ha hållit på sig mer.