Vildsint hörspel
Publicerad 2015-11-23
Anneli Jordahl läser Malin Axelssons romandebut
Dramatikern Malin Axelssons debutroman är så vildsint att den liknar en prosabok utgiven på ett litet djärvt bokförlag. På ett hotellrum blir berättarjaget upplockad av en cigarrökande apa. Jaget leds in i en stad, ett samhälle bebott av apor. Surrealistiskt skildras ett sammanbrott, troligen en psykos efter ett övergrepp och en separation.
Författares själsliga våndor och skrivkramp på övergivna hotell är en manlig kliché, väl använd på film. Uppfriskande nog är det i Anropa – fyndig titel med anagram för apa – en kvinna som ältar skapandet, kärlekens omöjlighet och patriarkalt förtryck. Ångest tacklas med hårdsuperi på barer och klubbar tillsammans med själsfränden Lucy.
Axelsson gestaltar ett försvinnande, känslan av att överlämnas i en annan dimension.
Ofta är det svårt att veta vad som händer i dessa explosivt ordrika och associativa utbrott. Ett hjärta har krossats, en splittrad själ vill vittna om utsatthet och en författare vill skriva sitt mästerstycke i personlig tonart. ”Det finns många karaokestjärnor i den här smutsiga branschen.”
Sovra mig! vädjar texten, som liksom längtar efter att få brottas ned. Guldkornen – alla snillrika drastiskt humoristiska formuleringar – dränks i flödet. Långt in i romanen är det svårt att stå ut med alla apor, idén känns krystad. Poängen med surrealism är ju att den under läsningen ska ge sken av realism. Det hela är som ett pubertalt försök att skriva egenartat, ett romanmanus som borde ligga i kvar i byrålådan.
Men efter hand dras jag faktiskt med, som om jag läste ett hörspel med olika aptjattrande röster, poetisk konkretism eller konceptuell poesi. Försöker finnas inne i huvudet på en kvinna som provocerat omgivningen med att vara ”för mycket”. Flyta med i det högljudda språket, hur meningar slits itu, hur Axelsson finner ord för förtvivlad kärlekslängtan, bortom dansband och ”efterbliven storfilm”. Följa en högspänningsledning som går från bottenläget – apstadiet – för att sakta stiga uppåt.
Ett avsnitt påminner om Carina Rydbergs roman Osalig ande, där en självmördad kvinna svävar runt som ett väsen och betraktar anhöriga och vänner. En annan gång låter Axelsson likt en Christine Falkenland-karaktär, genom förnedring och promiskuitet söker hon sanning och självinsikt.
Under läsningen undrar jag om psykiskt sammanbrott är nästa litterära trend. Om man tänker sig konstnären som en termometer i samhällskroppen borde det vara ett logiskt svar på ett kaosartat, våldspräglat världsläge.
Tänker på debutanten Rickard Törnkvists roman Kanindansen som också gestaltar en psykos, med hjälp av kaniner och samtal med småväxta tomtefigurer. Inte mig emot om prosaisterna använder fantasins kraft, men det är definitivt mer krävande litterärt. Om psykisk sjukdom skrivs i jagform krävs ett annat språk än i den förhärskande realismen, dess krav på autenticitet.
Malin Axelsson – som för en tid sedan utsågs till chef för Radioteatern – är på rätt spår, hon har gjort ett spännande försök. Men en del irriterande älsklingar av karaktären interna stilövningar borde ha strukits. Vilken roman det hade kunnat bli!
