Poet av guds nåde

Claes Wahlin

Claes Wahlin läser äppelodlarskaldens mästerverk

helskärm

Skrivet av en sextonåring: ”…  jag har läst 626 böcker från biblioteket. Det är lite. Väldigt lite.” Även om anteckningen är från 1925, när inga andra medier än radio fanns, så är läshungern inte att ta miste på. Sextonåringen hette Olav H. Hauge (1908-1994), och kom att bli en av Norges främsta diktare.

Han skrev också dagbok, vilket framkom först efter hans död, fem volymer om närmare 4 000 sidor som gavs ut i Norge år 2000. Ur dessa finns nu ett urval på svenska och frågan är om det inte är dagboken som är Hauges mästerverk.

På den frågan har det norska svaret ­inte sällan varit jakande och även om det svenska urvalet, sammanställt av hans hustru Bodil Cappelen, endast utgör en tiondel av originalet, så är det fascinerande läsning. Av allt att döma avsåg aldrig Hauge att publicera dagboken, adressaten är han själv: ”Skriver du dagbok? Men läser du den själv? Det är då du lär dig. Får syn på dig själv – som en bro genom mörkret, över floden.” (1967). Självförtroendet ökade inte precis med åldern. 1973, när han är 49 år, heter det: ”Skriva dagbok? Så efterlevande kan se hur tom och fattig man var?”

Livet igenom försörjde han sig som äppel­odlare i Ulvik, en bit utanför Bergen vid Hardangerfjorden. Han gav ut sju diktsamlingar, som nästan alla utkom med fem års mellanrum, från debuten 1946 till 1980. Därtill översättningar och några barnböcker.

Hans poetiska karriär, snabbspolad, gick från en diktare med rötterna i senromantiken till att under 1960-talet bli en förebild för de unga modernisterna. Hans lyrik kan beskrivas som konservativ ­modernism, en del talar om nynorsk zenpoesi (vilket kanske förklarar Jon Fosses intresse för poeten) och att han var politiskt radikal bidrog till uppskattningen från de unga 60-talspoeterna.

Självlärd med betydande kunskaper om den moderna poesin på de stora euro­peiska språken betraktades han länge som äppelodlarskalden. En ­romantisk mytologi växte upp kring den från soluppgången ihärdigt arbetande trädgårdsmästaren som om kvällarna läste Ralph Waldo Emerson, Goethe, Vilhelm Ekelund, franska symbolister och dessutom skrev ­egna, storartade dikter.

Dagboken förändrade den bilden. Den visade sig att han med jämna mellanrum hade tvingats att vistas på mentalsjuk­huset Valen, eftersom han vid enstaka tillfällen, egendomligt nog i princip alltid i samband med att han hade ställt samman en ny diktsamling, drabbades av våldsamma utbrott. Han låg inte sällan fastspänd, vilket lär ha varit allt annat än lätt för sjukvårdarna. Hauge var en mycket stark man.

Under dessa anfall (och även annars) fick han syner och hade omtumlande drömmar; inspirationen var enligt den troende Hauge själv gudasänd. Efter att dessa förhållanden blev kända var hans dikter inte längre lika lätta att tolka. En ambivalens uppstod och flera av dikterna har ­visat sig alludera på hans sjukhusvistelser. Mörkret som finns i dikterna, fanns också i Hauge själv.

Hans uppväxt saknade inte tragedier som rimligen måste ha satt sina spår. Tre av hans syskon dog när han var åtta, tio respektive tolv år. I dagboken 1952 citerar ur Eddan, völvan i Balders drömmar: ”Daud var ek lengi” – jag var länge död – och han skriver apropå den norske författaren Kristofer Uppdals dikt ”Skriket”, om ”den andre mannen” inom ­honom: ”men jag har inte låtit honom komma till orda.” Genom mörkret över floden, skrev han sina dikter.

Uppdal var en av Hauges valfrändskaper, och om någon kritik ska riktas mot urvalet, är det den att mycket av det som ansetts specifikt norskt har valts bort. Ragnvald Skrede, poet och kritiker som tidigt och länge uppmärksammade Hauge, nämns inte. Jan ­Erik Vold, en annan förkämpe, nämns knappt, heller inte de schismer som utspelades kring Hauges poesi.

Nu är norsk dikt och debatt inte på långa vägar lika bekant i Sverige, som svensk dikt och ­debatt är i Norge. Det lär dessvärre inte denna utgåva korrigera, som i stället ­balanserar, förvisso elegant, mellan äppel­odlar­diktaren och den guda­inspirerade poeten.

Formulera åsikter om hur en bra dikt ser ut, det visste Hauge: ”En dålig poet ­river bara spindelväven i trasor. En stor poet spinner den färdigt och väntar på bytet.” (1956) eller ”Orden är världarna, bilderna är stjärnbilder i en dikt.” Men i en sak ­hade han fel, när han 1974 i dagboken noterar: ”Ser att jag började med dagboken för över 40 år sedan, uppe i 42 böcker; inte mycket för så många år. De är för övrigt helt värdelösa, som litteratur betraktat.”