Tänk om Virgin suicide-systrarna visste!
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-11
Kan man motverka det onda genom att gå in för det goda? Pourqoi pas, som Karen Blixen, sa. Sex väninnor som en gång på ingick i tjejmaffian på Expressen träffas numera varje år tre sensommardagar på en skärgårdsö som en av dem äger. De solar på len sten och nattbadar och dricker margaritas och nynnar ”And I want to travel with her / And I want to travel blind” och målar tånaglarna med Shiny mauve, Plum pastel och Divine geranium, sparade gamla lacker uppskakade med aceton. De minns när de brände behåar och mopsade mot gubbväldet. Ormen i paradiset är Pina Colada, en sentida könsförrädisk figur av typen Marie Söderkvist, Susanna Popova eller Evin Rubar, som kommer dit objuden och inte alls vill bada naken och ifrågasätter 40-talistkvinnornas kollektivistiska nätverksgruppande: ”Systerskap...! Ni var ett gäng fån som samlades på offerplatsen”.
Monika Björk är bättre på ljuvligheter än elakheter. Men hon är rolig ändå. Hon skriver ur ett ymnighetshorn av anekdoter och reflexioner, om ”den där äckliga tidningen”, om förstämningen över att dagens Bitterfittor utkämpar samma fejder som Audreyflickorna gjorde för längesen, både med första och andra och tredje maken.
En utopi är det väl hon målar upp, om en underbar ö som Virgin Suicide-systrarna inte visste fanns, en saga om omhändertagande, njutning och solidaritet. Sjuksystrarna som strejkar borde få den som extrapremie, ovanpå lönelyftet.
