Kärlek – då och nu

Pia Bergström

PIA BERGSTRÖM fascineras av Ylva Eggehorns nya roman

I Bekännelser, den första självbiografin i historien riktad direkt till Gud, skriver kyrkofadern Augustinus om sin syndigt utlevande ungdomstid: ”Under dessa år fick jag också en väninna – en flyktig förälskelses byte – en förbindelse knuten i tanklös yra och inte i vad man kallar äktenskapligt syfte. Men endast denna – och jag var henne trogen som om vi hade varit gifta.” Några rader alltså, i ett långrandigt kapitel om upptåg, olika studiekamrater (alla med namn), manikeistiskt grubbel och studier drivna enbart av ärelystnad och fåfänga. Men i romanen Duvan och Lejonet broderar Ylva Eggehorn ut en historia som kunde varit väninnans, modern till hans enda barn Adeodatus.

Chania får hon heta här, dotter till en krukmakare, en frigiven slav och krigsfånge från Syrien. Hon möter Augustinus i ett Kartago där nöjeslivet är märkligt likt dagens kring Stureplan; rikemansungar rumlar runt på krogar och efterfestar i bortresta föräldrars lyxvillor. Klipska, men alltför naiva och tillitsfulla Chania finner Den Ende på en sådan fest – han en kravlös älskarinna – inte heller det olikt nuets seder. Eller att de flyttar ihop och hon blir med barn. För Augustinus är redan från början arbetet i offentligheten och karriären överordnat allt medan krukmakardotterns tankar och kraft riktas mot det lilla livet, sonen, tvätten, inköpen.

När de flyttar till Rom och den kristendomskritiske Antonius erbjuds tjänsten som retor vid det kejserliga hovet i Milano skickas Chania helt enkelt tillbaks till Kartago, som en uttjänt piga. Augustinus mor Monnica inser att ett av imperiets finaste ämbeten kräver en förnämare fru.

Eggehorns fascinerande, 200-sidiga roman levandegör förvisso 300-talet, pelikanernas bågar över Kartagos sophög, piskor och skrik på Roms gator, kristna dopritualer och mytiska (?) ökenmödrar. Men egentligen är den främst en avancerad diskussion om vad kärlek egentligen är. Chania ställer frågor som är lika viktiga i dag och fortfarande obesvarade: Kan man skilja kärleken till nästan från kärleken till Gud? Kan man skilja praktiken från ordet, anden från kroppen, agape från eros? Är vi något överhuvudtaget utan att kroppen är med? Eggehorn har utmanande nog valt just den tid i historien då det kristna kärleksbudskapet formaliserades, då de vördade biskoparna på sina koncilier gjorde Kristi budskap till ett regelsystem. Augustinus blev efter sin omvändelse en av de tyngsta uttolkarna. Han förblev ogift.