I släktens blodiga fotspår
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-22
Lennart Bromander läser en märklig debutroman
Katja Petrowskaja bor i Tyskland och skriver på tyska, men hennes identitet är inte tysk. Vad är den då? Det har den i dag 45-åriga journalisten själv försökt ta reda på, och resultatet, hennes debutroman Esther kanske, är det märkliga resultatet.
Vad hon fann, när hon vände upp och ned på sina egna minnen, intervjuade släktingar, forskade i olika källor och besökte platser med släktanknytning var visserligen ingen uppsjö av uppgifter men materialet skulle ändå ha räckt till ett dussin stora romaner.
Sådant ligger dock inte för Katja Petrowskaja. Hon sorterar inte materialet kronologiskt eller fyller i luckor med fantasins hjälp utan öser ut alla fragment hon funnit över läsaren och deltar själv högst aktivt i texten.
Det mångskiftande och fragmentariska i alla de människoöden som glimtar förbi ersätter både analys och utbroderande fantasi. Så här kan helt enkelt ett typiskt men ändå unikt central- och östeuropeiskt, judiskt släktträd se ut. Skuggor ur det förflutna och det delvis närvarande snubblar över varandra i rasande fart. Nyktert redovisande och med ett sympatiskt personligt tilltal berättar Katja Petrowskaja om människor i hennes omedelbara släktnärhet – och somliga inte så nära – som kastats runt i den ohyggliga turbulens, som under 1900-talet rått i den del av världen, där de råkar ha levat.
Själv är Katja Petrowskaja född i Kiev och ett barn inte av Ryssland eller Ukraina utan av Sovjetunionen, eller kanske vi ska säga alla tre. Genom giftermål hamnade hon i Tyskland, lärde sig behärska tyska som vuxen och skriver i både tyska och ryska tidningar.
Det blir litet rörigt för läsaren ibland med alla farfarsbröder, mormorssystrar, ingifta kusiner men den exakta släktskapen spelar egentligen ingen roll. En röd tråd i släkten har varit dövstumskolor, som många av dem sedan flera generationer hängivet engagerat sig i, först i Wien, sedan i Ryssland. Det ursprungliga släktnamnet var Stern men en hängiven revolutionsanhängare bytte efter 1917 till det inte så judiska Petrowskij, vilket varit en fördel under flera antisemitiska perioder.
Somliga i släkten sticker ut mer än andra. En bror till Katjas farfar utförde ett attentat mot ett tyskt ambassadråd i Moskva 1932, ställdes inför rätta och avrättades. Ett egendomligt attentat, som väckte stor uppmärksamhet både i Sovjetunionen och Tyskland, och som författaren följer genom utredningar, rättegång och släktminnen utan att få riktig klarhet i vad som egentligen hände och varför.
Nio år senare, i september 1941, vandrade hennes mormorsmor och en av hennes döttrar utmed gatorna i Kiev mot döden i den djupa ravinen i Babij Jar. Katja Petrowskaja följer deras väg.
Andra i släkten hann i sista stund undan från Kiev, innan den tyska mordmaskinen drog in. Hennes morfar hamnade för en tid i koncentrationslägret Mauthausen, räddades vid krigsslutet men dröjde fyrtio år med att ta sig hem till sin hustru. Katja minns hur han plötsligt dök upp och efter något år dog som en av många tragiska släktgåtor. Öden hakar i varandra i en underlig väv.
En släkting hon upptäcker är kanske Esther. Eller kanske inte. Hur det än är med den saken rycks man ohjälpligen med Katja Petrowskaja i hennes djupdykningar bland släktfragmenten.
Fotnot: Katja Petrowskaja deltar i litteraturfestivalen Stockholm Literature som äger rum 23-25 oktober på Moderna museet i Stockholm
