Svart svar på Happy Happy
Publicerad 2012-09-06
Sällsamt mörkt sug i Sæterbakkens sista romanbygge
Det går inte att läsa den norske författaren Stig Sæterbakkens sista roman Genom natten utan att tänka på hans självmord i januari i år. Romanen handlar nämligen om självmord, men om ett barns självmord. Och när jag researchar inför recensionsuppdraget hittar jag några ord han sagt i en intervju som fastnar i huvet: ”Det å ha vaert barn er vår store sorg i livet. Vi går rundt og bærer på et døt barn, helt til vi dør”.
I romanfiktionen är jaget en medelålders tandläkare vars son i yngre tonåren tar livet av sig på ett mycket våldsamt sätt. Möjligen som en reaktion på att mannen lämnat familjen för en yngre kvinna – den hatiske sonen kallar henne fittkärringen. Vi får följa Karl Meyer genom den mörka ”natten” då han försöker hantera smärtan, ensamheten och skuldkänslorna.
Det är en kuslig roman, gåtfull och stilistiskt behärskad. Mannens återblickar på det tjugoåriga äktenskapet med den ”rakryggade” Eva och hans ältande av vissa lyckliga och vissa samvetsstingande minnen från småbarnsåren är högst banala men oerhört fint och exakt fångade. Den krossade, och som det först verkar, helt illusionslöse Karl Meyer sörjer nu det han förlorat: det banala familjelivet, de vardagliga upprepningarna, nattningssagorna, jularna, innerligheten. Allt han kastade bort för en sexig 28-åring som snart tröttnade på hans halvgamla tråkighet. Han sörjer också förälskelsen i sig, dess banala löfte om att komma ut ur sig själv, bli en annan, ny och ung och levande igen. Han hade trott att det skulle gå att börja om. Sonens död gör det omöjligt.
Genom natten hade säkert blivit nog så bra som rak, realistisk berättelse. En syndafallshistoria som många som gått igenom skilsmässor kan känna igen sig i. Ett tungt och svartsynt svar på Happy Happy.
Men den i norsk offentlighet kontroversielle Sæterbakken, också kritiker, essäist och prisbelönt översättare till själsfränden Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen har aldrig nöjt sig med skicklig realism. De romaner jag läst är ytterst välskrivna, gestaltade så att även de komiskt-groteska och obehagliga detaljerna i hans ljuslösa världar får en slags skönhet. Medan människorna i dem träder långt över gränserna för vad man borde göra, säga, känna, tänka i ett samhälle som vårt. Som läsare känner man både äckel och medlidande, förakt och osäkerhet.Det kan vara därför Sæterbakken inte riktigt slagit igenom hos den stora publiken. Hans polisdeckare härom året, Osynliga händer, bröt på ett infernaliskt sätt mot krimkontraktet.
I Genom natten mixtrar han med jagberättelsen, alltså tandläkare Meyers utsaga om vad som händer i hans liv. Det livsdrama man så väl förstått och suckat med i förvandlas efter hand till en hollywoodsk skräckrysare. För att komma ur sitt låsta läge reser Meyer iväg till en liten by i östeuropa där det ska finnas ett hus där ”hopp blir till skit”. Alltså befrielse från hopp, inte tvärtom, vilket ju vore rimligare.
Man kan vara jordnära, och se depressiva fantasier på förtvivlans gräns. Eller följa Meyer in i det mardrömslika huset och möta en sanning som inte går att närma sig annat i fiktionen.
Mer kan jag inte avslöja, det skulle förstöra spänningen. Det här mångtydiga romanbygget har ett sällsamt mörkt sug med alla antydningar, försägelser, variationer.
PROSA
Genom natten
Stig Sæterbakken
Övers. Niklas Darke
Vertigo
