Ett hårt slag för deckarälskare

Pia Bergström

helskärm

Osynliga händer börjar som en mycket välskriven noirdeckare. Det regnar, i veckor faktiskt, en ständig skymning tycks råda, kanske för att Stig Saeterbakkens hjälte alltid jobbar över. Kristian Wold är av de där nitiska men medmänskliga kriminalarna i skrynkliga kavajer, en ensam riddare i den fallna värld vi älskar att besöka halvdåsande i solen eller sängvärmen.

När Wold får fallet med den förvunna Maria på sitt bord – för att begrava det, enligt chefens order, eftersom det efter ett år anses hopplöst – förväntar jag mig att han ska göra allt för att rädda den 14-åriga flickan som aldrig kom tillbaka med mjölken från närbutiken den där vårkvällen, om han så ska göra sig osams med överordnade, tröga kolleger, korrupta makthavare och bryta med de reglementen och konventioner han måste och säkert svika några av sina närmaste bara för att hitta Maria, åtminstone hennes nakna skändade lik, och lagföra nidingen.

Det är ju så det brukar gå till.

Flickans mor är vacker och förtvivlad. Redan vid första besöket hos henne överträder Wold en osynlig gräns, han blir för mänsklig. Han vill trösta men de inleder i stället en intensiv sexuell relation, vilket hans deprimerade fru som ligger hemma på soffan genast anar.

I essäsamlingen Det onde øye (2001) frågar Sæterbakken varför vi är så angelägna om att hålla ondskan på avstånd. ”Begreppsparet gott och ont kan visa sig vara människans största bluff sedan Kristi himmelsfärd”, skriver han muntert. I Osynliga händer använder han deckarformen för att gestalta precis den gråzon där inget är det ena eller andra. Lagar, liksom mänskliga tabun, anständighet och yrkesheder visar sig här vara skenordningar som i verkligheten, när det gäller, inte ens bekymrar polistjänstemannen Wold särskilt mycket. Länge litar jag på Wold ändå, för att han är så smart, melankolisk, mänsklig ...

Men Wold bryter inte bara mot reglerna i förhållandet med den försvunna flickans mamma. Med sitt aggressiva och självsvåldiga sätt att jobba är han inte helt olik stadens groteskt amoraliske riking, hustrumisshandlaren Gunerius, närmast oåtkomlig för lagen på grund av sin ekonomiska makt. Till och med polischefen är rädd för Gunerius. Kanske är Wold ännu närmare stadens maffiakung Maltek som följer lagens bokstav men ändå i praktiken driver bordell och handlar med droger, som styr sina underhuggare, livvakter och horor med nyckfullt humör och naturligtvis våld. Skillnaden mellan hjälten Wolds beväpnade rådande över liv och död, och bovarna och de amoraliska pervona är till slut bara hans polislegitimation. Alla i den mörka boken blottar sina rovdjurständer, styrs av grumliga behov, egenintresse. Sen tycks flinen plötsligt vända sig ut från boken, rakt mot deckarälskaren.

Jag som brukar heja på de där ofega som bryter samhällets regler för att nå heligare mål, rättvisa, godhet, får Saeterbakkens lyckliga slut som ett slag på käften.