Läsa med öronen

Anna Hallberg om Magnus Ringgrens musikalitet

POESIRECENSION. Trapporna är branta / här i öronsnäckan”, skriver Magnus Ringgren i sin nya, nionde, diktsamling. ”Örats poesi”, för att låna en aktuell formulering av Sara Danius, skulle också kunna sägas om dikterna i Träblåsare.

Man behöver inte sjunga dem, de ljuder själva; sjunger och gnisslar och knarrar och låter. ”Korgstolarna / på övervåningen pratar för sig själva / om canasta, gamla deckare”.

Det är klart att de gör, exakt så, jag hade bara inte hört det innan Ringgren skrev fram det åt mig.

Det är skönt att läsa med öronen, jag tänker att Ringgren blåser genom orden och bilderna som en flöjtspelare. Förmågan att kunna andas in medan utblåset fortgår. Luft som hämtas in, utifrån, dras genom den egna kroppen, pressas vidare genom munstycket, studsar mellan träväggarna, ordväggarna, och kommer ut som en klang.

Inte som Tomas Tranströmers klara pianotoner (Ringgren har skrivit två böcker om Tomas Tranströmers poesi), nej, den här lite sträva träblåsarmusiken är Ringgrens egen. Kanske är det därför jag tycker så mycket om den.

Samlingen är ordnad i fem delar. Den första, ”Spel”, rymmer dikten ”Musik utan program” som man kan läsa som ett slags poetik, kanske kan man säga ett ”anti-programmatiskt program”:

”Musiken är ingen bild, har ingen yta / att teckna på, att kludda ner, att hugga i. / Musiken är interstellär, rör sig / mellan planeterna, revbenen, bakterierna. / Den avbildar inte känslan / men kanske känslans grammatik / Den är skendräktig med innebörder. / Det finns ett dörrhandtag i mässing / vars glans måhända öppnar mot en sanning. / Man skär ut en stor klyfta skymning: / där ligger svärtan redo, som kärnorna / i en vattenmelon, på stjärnors avstånd / från varandra. Musiken lyfter från sitt rede, / från hörseln, från vingpennorna, / och blir tanke, oskarpt glimmande tanke / en gammal Studebakers navkapslar i / månsken. Ett lönnlöv i september: / där går Mozart med hela det åldrade seklet / i sin puderficka. Enklast tänkbara tonarter. / Den där långsamma blåsarklangen, / den som försiktigt lyfter / bladverket för att granska underredet / lent, grågrönt  och gillar vad den ser. / Svarta stjärnor, lysande kärnor, öppen klang.”

Magnus Ringgrens poetiska blick har ofta granskat tillvarons underrede, men den har inte alltid gillat vad den sett. Den samtidspolitiska vreden har ibland tagit sig uttryck i bitterhet: ”Vi har väl själva blivit tecken: övre medelklass, prenumeranter, patienter, folkpartister, filantroper. Allt grövre staplar, allt tröttare elegans” (ur diktsamlingen Ögat Örat Skjortan Sängen Slutet).

Stilen har varit prosalyrisk och lite pratig och jag har alltid tänkt på Ringgren som en bildens och tankens poet.

Den förtätade bilden är fortfarande Ringgrens lyriska styrka, men bilderna framträder starkare när han som nu lägger fram dem och låter dem stå för sig själva. Då virvlar musiken upp omkring dem, tanken blir just ­”oskarpt glimmande”, sinnena väcks och samverkar. Att läsa med öronen ja, men också med fingertopparna, fotsulorna, smaklökarna och mellangärdet.

Se hur fint den vertikala rörelsen stiger och sjunker i dessa tre kortdikter:

”Ålderdomen börjar nedifrån.

*

Lodet sjunker långsamt. Det är söndag.

Dra ditt väggur. Strigla din rakkniv.

*

Ett äpple med ögla på skaftet

så man kan hänga upp det igen.”

Magnus Ringgren har vistats länge hos poesin, också som översättare, introduktör och essäist. Därför är det extra roligt att hans egna dikter nu får blomma ut i full spänst.

Träblåsare är hans hittills bästa diktsamling. Ett stort arbete, som likväl känns lätt och rymligt. ”Den där långsamma blåsarklangen”, som Ringgren skriver, den rör sig både fritt och fängslande genom dikterna, bär andedräkten med sig och fyller orden med färg. Dova jordfärger mestadels, men också sammetsblått, något guld som blänker till, ett klarrött lysande höstäpple.

Anna Hallberg

Fotnot: Magnus Ringgren är kritiker i Aftonbladet Kultur.

Därför recenseras Träblåsare av Anna Hallberg,

poet och kritiker i Dagens Nyheter.