Svältens offer som spelbrickor
Publicerad 2013-08-30
Kirsten Hammann belyser skuldkänslorna över likgiltigheten för u-ländernas underläge
Säg att du är författare som behöver göra fältresearch om u-länderna för ditt skrivprojekt, och i stället för att åka dit erbjuds du tillträde till en simulerad verklighet som på alla sätt ser, luktar, smakar och känns som landet ifråga, fast helt nära dig. Skulle du nappa?
Det gör Mette Maet (efternamnet betyder ”mätt”), huvudpersonen i den danska författaren Kirsten Hammanns senaste roman på svenska En droppe i havet. Mette är författare och lever ett tryggt och ordnat kärnfamiljsliv i ett högstandardhus i ett av världens rikaste länder Danmark. Alla hennes behov är tillfredsställda, alla möjligheter är för henne öppna.
Hon bestämmer sig för att hennes nästa bok ska handla om de fattiga i u-länderna, och eftersom den måste gå in under huden, behöver hon researcha på plats. Problemet är bara att Mette inte för en sekund kan tänka sig att kliva ur sin bekvämlighets- och trygghetszon. Hennes engagemang för världens underprivilegierade har egentligen fötts ur hennes skuldkänslor över den egna likgiltigheten inför dem.
Hon kommer i kontakt med ett suspekt privat företag som erbjuder henne 100 procent verklighetstrogen tredje världen-virtual reality. På ett hotellrum alldeles i närheten av där hon bor får hon uppleva svältkatastrof i Niger, flyktingläger i Uganda, barnsjukhus i Rumänien och jeansfabrik i Kina. Närhelst hon vill kan hon kliva ut ur rummet och tillbaka in i det danska lyxhotellets verklighet.
Det är på pricken vad Sara Ahmed talar om när hon skriver att västerlandet bara accepterar skillnad så länge som de själva konstruerar den, konsumerar den, assimilerar den och använder den till att expandera den egna nationskroppen.
Hammann är skoningslöst kritisk mot sin hjältinna, och använder sig av grepp som parodi och karikatyr på ett intelligent och humoristiskt sätt. Språket är rappt och rättframt. Hon häcklar Mettes neurotiska livsstil, hennes Nora/Helmer-äktenskap, oproportionerliga upptagenhet vid triviala lyxproblem, samt hennes bortskämda minikonsumentdotter. Samtidigt har karikerandet en subtilitet som gör det trovärdigt och komplext i stället för stereotypt. Det storslagna Hammann gör är att hon bedriver en uppriktig och skarp rannsakan av detta vita västerländska privilegierade och välvilliga subjekt som bara är med så länge som det självbelåtet får sitta på toppen med alla privilegierna intakta.
Mette dras djupare och djupare in i den virtuella verkligheten och tvivlar alltmer på att det hon är med om i rum 516 enbart är teknologi. Boken har vid sidan av de etiska och politiska frågeställningarna också karaktären av en spännande och bladvändande thriller.
Mette kommer så småningom fram till att ord inte räcker, här krävs handling. Hon bestämmer sig för att ”byta verklighet” med en etiopisk familj under två dagar. Allt sker såklart helt enligt Mettes behov och program: den etiopiska mamman och hennes tre små barn är bara brickor i Mettes rädda världen-spel.
Men i slutet överger mannen henne, och världens orättvisor och lidanden är då som bortblåsta; all uppmärksamhet och energi går nu åt till att be och böna honom om att stanna - en omvänd och miserabel Nora-historia. Mette är på alla sätt en antihjältinna, varken politiskt eller privat lyckas hon med någonting, trots all välvilja och ambition. Vi är nog många som kan känna igen oss i det och lära oss något av det.
