Westö doppar allt i ljuv nostalgi
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-11
Förra året läste jag om Thomas Manns Bergtagen och Buddenbrooks, stora realistiska romaner skrivna i början av förra seklet. Fortfarande bättre än det mesta nya, fortfarande giltiga, levande.
Kan vår tid berättas så? Genomskådande, medmänskligt och i sin kärna djupt moraliskt. De sju manifestförfattarna i Dagens Nyheter (22 augusti) verkar vara övertygade, och ja, nog är det väl möjligt. Nog längtar jag efter den boken.
Den finlandssvenske författaren Kjell Westö, född 1961, har sedan 80-talet skrivit tjocka breda romaner enligt manifestförfattarnas ideal: han skildrar människor i det sena tjugonde århundradet på ett episkt psykologiskt-realistiskt sätt. Hans specialitet är att följa flera personer samtidigt, deras stamtavlor bakåt, släktingarnas typiska eller otypiska vandring i historiens skugga eller mitt i kändisljuset, och låta spåren korsas lite slumpartat. Svinhugg går igen är en moral jag kan ana. Han visar hur vi bär med oss barndomens ärr, tonårsförälskelser och ungdomens brandskador ända in i medelåldern och att även de som är födda efter sista kriget formats av Finlands blodiga 1900-talshistoria: alla oskyldiga döda, fädernas-soldaternas brutalisering och supandet. Populärmusik spelar stor roll i hans romaner, för att sätta tidskänslan, liksom bilmärken, kläder, möbler, boktitlar, whiskysorter och vissa klassmärkta stadsdelar i Helsingfors.
Westö är en urskicklig berättare. Han får mig att minnas saker jag aldrig sett, ändå vagt känner igen. Han skapar en ”mysig” känsla, tvinnar in mig i samtal, samband, samlag – allt doppat i ljuv, smärtbottnad nostalgi. I Gå inte ensam ut i natten, får man först följa tre unga begåvade 60-tals-människors öden, i andra halvan tre unga begåvade 80-talisters. Men vad hålls trasslet ihop av? All denna trovärdighetsscenografi, drivor av myrsaker vi minns, orangea skjortor, Peter, Paul & Mary, Purple Haze och Sound of Silence, ångestflicka på mentalsjukhus, psykopaten som programledare, är det inte bara en samling tidsklicheer? Nostalgier, variationer på temat ”Jag skulle aldrig få henne. Jag skulle alltid älska henne”.
Mysfrossa, teckensamlingar, måste realism alltid handla om det redan kända, det redan förlorade?
