Ett jag som faller sönder

Publicerad 2013-03-05

Tua Forsströms poesi ett språkligt raffinemang

Tua Forsström utför en språklig balansakt.

Oavsett vilken litterär estetik man föredrar måste man som läsare av Tua Forsström slås av det språkliga raffinemanget i hennes poesi.

Det finns naturligtvis en risk att den skenbara, men egentligen extremt elaborerade, enkelheten får något slutet, till och med självförälskat över sig. Men när Forsström är som starkast är det ändå just denna språkliga balansakt som får dikten att bära, och gestalta en existens som vådligt väger över avgrunden, en våldsam livsrörelse som tycks pågå strax innanför vardagens dunlätthet. I människolivet är ”allt som vanligt men förändrat” i varje sekund.

Gränsen mellan kaos och ljus är precis lika bräcklig och seg som ett ”hjärta/som slår tills en ömtålig sammansättning rubbas”.

I varje vana, varje morgonutsikt över sjövattnet, varje enkelt regn blänker en sönderslitande smärta fram. Och dikten blir kittet som förbinder de oförenliga krafterna – hjälplösheten med modet, drömmarna med verklighetens krasshet, humorn med förtvivlan, ömsintheten med våldet.

”Det luktar ljumt när man slaktar människor och djur”.

Mycket är sig likt i Tua Forsströms nya dikter. De är fortfarande brev skrivna över oöverbryggbara avstånd, flaskpostmeddelanden från tillfälliga besöksorter, lägesrapporter, försök till kontakt. Även om ett jag hela tiden gör sig synligt kan man inte kalla detta centrallyrik i enkel mening – Forsströms jag är ett jag som sönderfaller, sprids, blir till röster från alla håll. Eller olika röster i ett och samma liv: i åldringen finns ett barn vars längtan aldrig stillas, en livshunger som gör motstånd mot den annalkande dödens kränkning.

I En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är den bärande bilden fallet, störtningen, suget ner i avgrunden.

Det är regnen som faller över markerna, det är ”väldiga blommor som dalade ner och slocknade långsamt”.

Det är allt detta som ”dalar till bottnen” men som måste räddas upp över ytan och undan förgängelsen, spiralen av mörker som obevekligt drar allt som lever till sig. Ett oläsligt dokument ska plockas upp ur dyn och signeras, ett liv fås att bli sammanhängande, och oförflyktigat.

Men den räddande rörelsen innehåller också ett motsatt begär. När den ensamma båten rors ut över den blanka vattenytan är det också för att sänka ner någonting i sjöns slukande djup. Ett mörker som ska fogas till ett mörker, göra sitt tillägg till existensens oändliga skörhet:

”/…/

Jag skulle bara dränka de där fiskarna

Jag saknar dig så mycket

Allt var lätt som ett skal

Det mörknade och jag var inte fäst vid något”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.