Mord i helvetet
Publicerad 2012-05-02
Rysande orgie av omänskligt våld i atombombens efterdyningar
”Sirenerna och larmen hela natten. Tokyo hett och mörkt, dolt och kuvat. Natt och dag rykten om nya vapen, skräcken för nya bomber, först Hiroshima, sedan Nagasaki, snart Tokyo …”
Minami, den sömnpillerberoende, svårt lusbitne, gallspyende och moraliskt tvivelaktig hjälten i David Peace thriller Tokyo År Noll försöker överleva i det hierarkiska och korrumperade polissystemet i andra världskrigets Japan. När han den svettiga sommarmorgonen, den 15 augusti 1945 beordras ut för att undersöka ett naket kvinnolik som hittats i en övergiven uniformsfabrik lyder han motvilligt. Han kan inte se att denna död spelar någon roll jämfört med alla andra döda i det pågående kriget, i spillrorna och ruinerna … men han gör sitt jobb.
När Minami och hans assistent drar fram den upplösta kroppen ur skyddsrummets stinkande kloakvatten sänds Kejsar Hirohitos darriga och omständliga kapitulationstal i radio. En ny era inleds i Japan.
Peace japanska trilogi vars första del nu översatts och getts ut på det lilla förlaget Coltso utspelar sig från och med detta ”år noll”. Peace, brittisk författare boende i Japan sen 17 år skriver ”litterärt” med en modernistiskt uppbruten prosa som inte ger läsaren det skydd som ett konventionellt och distanserat berättande ger. Ett av hans upprepade stilgrepp är att låta Minamis känslor och tankefragment tränga sig in i fiktionen, som ropande störande röster. Först är de kursiva fraserna oerhört irriterande, men de stegrar intensiteten, mångtydigheten och spänningen och blir allt mer alarmerande tecken på Minamis mänskliga desperation under den streberaktiga och hänsynslösa ytan. ”Segrarna”, som de amerikanska ockupanterna konsekvent kallas av japanerna i boken, degraderar och kränker ”förlorarna” på sitt självklart koloniala vis. Året efter kapitulationen finns knappt någon mat i städerna, gangstergängen krigar om den nya svarta marknaden och MacArthur jagar med adeln. Minami och hans kollegor ljuger och bugar som vanligt för cheferna men rädsla och misstänksamhet härskar på alla nivåer.
Tokyo År Noll har likheter med Peaces tidigare bokserie Red Riding Quartet, om en korrumperad poliskår i Yorkshire. Där lade han också in ett känt historiskt kriminalfall i fiktionen, ”The Yorkshire Ripper”. Den man Minami jagar i Tokyo År Noll är inspirerad av en verklig japansk mördare, kallad Blue beard. Inriktningen på uniformerade mäns maktstrider och den mörka för att inte säga djupt pessimistiska människosynen förenar också böckerna.
Vill man rysa över välresearchat mörker så är Peace skickligare än de flesta på att skildra manligt dominerade sociala miljöer där styrkans lag härskar oinskränkt. Som dessutom ger inblickar i de svaga och betrycktas villkor.
Men i effektsökeriet finns en pornografisk fara. Genom att placera in jakten på en seriemördare som våldtar
och stryper kvinnor mitt i detta redan laglösa efterkrigskaos ökar Peace hemskheterna flera gånger om. Jag skäms lite över att jag frossar i estetiskt arrangerade omänskligheter som kanske dessutom har hänt ”på riktigt”. Svanvingarna i Red Riding gav samma känsla av att vara på gränsen.
Men deckarläsare vet ju hur lätt det är att skaka av sig sånt obehag.
