Kapitalet kollapsar

...eller? PETTER LARSSON läser Immanuel Wallersteins världs-systemsteori och en vildsint Samir Amin

Världssystemet är i gungning. Striden om den nya ordningen rasar mellan Porto Alegre och Davos, mellan dem som kräver ökad jämlikhet och dem som slåss med alla medel för att bevara sina privilegier. Utgången är oviss. Det enda vi säkert kan vänta är decennier av kaos och kamp.

Den beska lägesbeskrivningen kommer från den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein.

Alarmistiskt?

Ja, kapitalismens kollaps har proklamerats ofta förr. Men också hoppfullt: miljarder människor har ingen anledning att sörja det system som placerat dem på botten av de globala hierarkierna.

Wallerstein slår med sin världssystemsteori - som lanserades i början av 1970-talet - en nödvändig brygga mellan traditionell marxism och postkolonial analys. Här finns grunden för mycket av dagens globaliseringsdiskussion. Det är svårt att till exempel tänka sig Manuel Castells idéer om nätverkssamhället eller Hardts och Negris Imperiet-teori utan Wallersteins försök att 1) lyfta analysnivån från nationalstaten till hela det globala systemet, 2) bredda perspektiven så att de akademiska disciplingränserna pulvriseras, 3) fördjupa diskussionen bakåt i tiden femhundra år och 4) överge den naiva framstegsoptimism och den idé om att stater skulle följa en linjär "utveckling" från "primitiva" till "moderna" som präglat både marxistiska och liberala utvecklingsteorier.

När han nu efter 30 år ger ut en behagligt lättfattlig 130-sidig introduktion till världssystemsteorin - försedd med både ordförklaringar och lästips, också till Wallersteins egna kritiker (!) - är hans perspektiv mer aktuellt än någonsin. Det här är mannen som beskrev globaliseringen innan den hade ett namn.

Grundtanken är att man måste förstå världen som ett enda ekonomiskt system, som hålls ihop inte av en politisk makt eller en kulturell gemenskap, utan av arbetsdelning och (ojämnt) utbyte. I toppen av hierarkin finns centrumstaterna (EU, USA, Japan med flera), som karaktäriseras av nya avancerade och patentskyddade produktionsprocesser som är mycket lönsamma, till exempel läkemedel. På botten finns perifera länder som domineras av förhållandevis olönsam produktion och jordbruk. Däremellan semiperifera stater som Brasilien, Indien och Sydkorea, som tävlar om att producera varor där centrumstaternas oligopol nyligen har spräckts, till exempel bilar och datorer. (Det är alltså inte så enkelt att det handlar om fattigdom. Fattigdom är ett uttryck för och ett resultat av vilken position ett land har i arbetsdelningen. Inte heller om att vissa länder skulle ligga tidsmässigt "före" andra, som i sin tur skulle försöka "hinna ikapp".)

Världssystemet rymmer ett mellanstatligt system, som är funktionellt eftersom det gör det möjligt för kapitalet att spela ut den ena staten mot den andra. Det har sedan den franska revolutionen underbyggts av vad Wallerstein kallar en liberal-centristisk geokultur, en reformism som under 1900-talet lyckats förena ett visst mått av välfärd med gynnsamma villkor för kapitalismen.

Den epoken går nu mot sitt slut.

Orsaken är att det undan för undan blir allt mindre lönsamt att vara kapitalist. Över hela världen organiserar sig människor och kräver högre löner, välfärdssystem och miljöhänsyn - och vinsterna sjunker. Det gamla knepet att flytta produktionen till låglöneländer utan miljökrav fungerar allt sämre. Det tar några år, sen dyker de förbannade fackföreningarna och välfärdskramarna upp där också. Så blir världens dumpingzoner allt färre.

När den liberala mitten inte förmår hantera denna kris återuppstår en radikal höger och en radikal vänster som kämpar om framtiden. Bush-regimen och de europeiska nyfascisterna kan vara exempel på de förra. De feministiska och de antirasistiska rörelserna skulle liksom den globala rättviserörelsen och den latinamerikanska vänstervåg som nu erövrar stat på stat kunna vara exempel på de andra.

Det finns problem med teorin, förstås. Dess makroperspektiv ger så lite specifik kunskap att den ofta blir oanvändbar för att förstå samtida skeenden. Men så är ju syftet också att se de stora processer som sätter ramarna för det som sker i nuet.

Dess betoning av de långa ekonomiska cyklernas betydelse vetter mot determinism och riskerar att lamslå - men det problemet går Wallerstein runt genom att hävda att nu, just nu, befinner sig världssystemet i ett kaos där politisk handling blir meningsfull.

Möjligen undervärderar Wallerstein också den pågående omvandlingen av det mellanstatliga systemet i riktning mot ett globalt/transnationellt - det Hardt och Negri kallar Imperium.

I samma vetenskapliga tradition skriver den egyptiske ekonomen Samir Amin. Han är mest känd för sina analyser av kapitalismen i Afrika och för sin idé om avlänkning, det vill säga att länder och sektorer bör skyddas (avlänkas) från det ojämlika utbytet på världsmarknaden - en idé som utan framgång delvis prövades i Latinamerika på 70-talet.

I dag är han en av den globala rättviserörelsens intellektuella. Och det är nog mer som anti-imperialistisk agitator än som analytiker han skrivit pamfletten Det liberala viruset.

Om Wallerstein beskriver slagfältet, så ger sig Amin här direkt in i striden. Ideologiska myter spräcks på löpande band: marknad är inte detsamma som kapitalism, avreglering innebär inte avsaknad av regler, utan monopolkapitalets regler, ekonomi och politik är oskiljbara.

Boken formar sig till en vildsint uppslagsrik uppgörelse med en världsordning Amin menar präglas av en kollektiv imperialism under amerikanskt ledarskap. (Motsättningarna i samband med Irakkriget var bara en ytlig skärmytsling.) Den amerikanska rå-kapitalismen är just det "liberala virus" bokens titel syftar på, som nu sprids över världen, med våldsmakt om så krävs.

Han skriver till Europas folk, som måste tvinga sina ledare att bryta med Washington och istället knyta allianser med starka länder i Syd och Öst och skapa ett maktblock som kan hindra den amerikanska expansionen.

Hur det skulle ske är mer oklart.

Tyvärr håller sig Amin med en snårig vänsterjargong och det uppstår en viss begreppsförvirring. Han gör ilskna utfall mot en hemsnickrad nidbild av "postmodernism" och till och med själva moderniteten förvandlas vid ett tillfälle till aktör. Men värre: texten skäms av att Amin gång på gång drar paralleller mellan dagens USA och Nazityskland. CIA kallas för Gestapo, amerikaner och israeler påstås se sig som "Herrevolk" och Bush jämförs med Hitler. Som om det inte vore nog att kritisera USA i dess egen rätt.

Det är naturligtvis legitimt att göra hederliga, underbyggda jämförelser mellan samhällen vilka som helst, men här handlar det bara om att osakligt och osmakligt klistra värsta möjliga beteckning på motståndaren. Kanske kan det läsas som ett uttryck för de brännheta känslor som Washingtons agerande väcker. Men ändå: nästa gång anklagelsen om "antiamerikanism" slungas i ansiktet på vänstern tvingas man nicka, ja, jo, sånt finns.

Samhälle

Petter Larsson