Tack för hjälpen!

Pia Bergström

PIA BERGSTRÖM om antidepressiva mediciner och en industri som skär guld

En halv miljon svenskar äter antidepressiva mediciner. Sedan de nya serotoninåterupptagshämmarna (SSRI) började säljas i början av 90-talet har de kostat oss 14 miljarder. Men bara några år efter att medicinerna kom började också den stora boomen i sjukskrivningar för psykiskt relaterade sjukdomar som ångest, depression, utbrändhet. Idéhistorikern Karin Johannissons ofta citerade highbrowsynpunkter om att varje tid har sin egen trend­plåga, som leda, acedia eller neurasteni får farsoten att framstå i löjets skimmer, som om det vore en inbillningssjuka. Men enligt WHO:­s prognoser förväntas depression 2020 inta en andraplats på listan över sjukdomar som bidrar mest till den globala sjukdomsbördan – mätt i dödlighet, antal förlorade år och antalet handikappande år.

Varför har depression blivit en folksjukdom? Och varför har inte alla dessa mediciner minskat just dessa sjukdomar?

Journalisten Ingrid Carlberg tar ett stort grepp om frågan i  Pillret. En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader. Hon har intervjuat psykiatrer, farmakologer, forskare, psykoterapeuter, allmänläkare, patienter, anhöriga, myndighetsföreträdare, opinionsbildare, läkemedelssäljare, läkemedelschefer, marknadsförare och pr-konsulter och skrivit en kunskapsrik och rafflande bok som följer vetenskapsstriderna mellan freudianer och biologister ända från psykiatrins barndom i 1880-talets Wien och framför allt SSRI-medicinernas tillkomst och sensationella ekonomiska framgångssaga. Hon börjar och slutar hemma hos professorn och farmakologen Arvid Carlsson som fick Nobelpriset 2000 för sina upptäckter om signalsubstansernas funktion i hjärnan, förutsättningen för Cipramil, Zoloft, Seroxat och de billigare varianterna som lanserats när originalpatenten gått ut.

Det Carlberg koncentrerar sig på är att visa hur de signalsubstanspåverkande medicinerna från att ha varit forskarnas lovande upptäckt för att lindra psykiskt lidande snabbt blev läkemedelsföretagens business hela vägen från fortsatt forskning i hjärnkemifältet till utbildningspaket för läkare, påkostade konferenser och depressionsseminarier. Utan läkemedelsföretagens miljoner skulle många av våra mediciner inte ha funnits. Men när det gäller depressioner och depressionsmediciner finns det häpnadsväckande få oberoende studier. Till och med patientföreningar som Ångestsyndromsällskapet och Ananke sponsras av läkemedelsföretagen.

När det amerikanska diagnossystemet DSM-III på 80-talet började användas i psykiatrin betalade läkemedelsföretagen översättningar och enklare manualer för allmän­läkare. ­Företagen erbjöd ju ­samtidigt bot för alla dessa tillstånd som förut inte haft namn, eller vagt räknats in i det freudianska ­begreppet ”neuroser”. För det är just ­patienter med lättare depressionssymtom och varierande ångestsymtom som panikångest, social fobi, oro, stressreaktioner, inte de tunga ­depressionerna, som är den stora massmarknaden för SSRI-medicinerna. Äldre, särskilt på institutioner, är inte överraskande en mycket stor patientgrupp.

”Den depressiva revolutionen”, som filosofen Fredrik Svenaeus kallar fenomenet i sin bok Tabletter för känsliga själar, har många sidor. Men varken Svenaeus eller Carlberg förenklar eller demoniserar, även om man kan märka sarkasmen när Carlberg redovisar hur mycket pengarna styr. För faktum är ju att SSRI hjälper väldigt många människor. Jag är själv en av dem. Med SSRI kan jag fungera utan fladdrande panikångestkänningar, social skygghet, irrationella negativa förväntningar. Jag kan tänka klart, somna varje natt, vara ensam tonårsmamma, ekonomiskt otrygg frilansare och stöd åt en schizofrenisjuk vuxen son. Terapi var bra när det pågick, men mitt liv är ju som det är, och mina känslor. Både Carlberg och ­Svenaeus har bekanta och vänner som pillren räddat. ­Båda intervjuar ”fall” som är tacksamma. Men också sådana som mött inkompetens och stress i en kaotisk och skamligt bantad psykvård. Carlberg berättar historien om glada och ambitiösa Mia som knaprade Cipramil lite hur som helst för att alltid ”vara stark” och till slut, överdoserad intill förgiftning, kvävde sig själv med en plastpåse på en tvångs­­intagnings­avdelning. Läkaren friades.

Svenaeus tänker att de diffusa ångestsymtomen som pillren skrivs ut för egentligen är blyghet och överkänslighet och en benägenhet att hjälpa andra mer än sig själv, alltså mer en läggning, eller ett temperament, som inte passar in i det moderna samhället där man ska vara utåtriktad, kaxig och hälsosamt självisk för att räknas och komma nånvart. Han tycker inte att man skulle behöva medicinera mot sånt, att det är ”kosmetisk” behandling men att det ändå är etiskt okej, för dem som lider.

Han har inte intervjuat så många i branschen som Carlberg men visst ser han något viktigt här. Att det också är de socialt normdrivande idealen (framgångsrik, ung, vacker, cool, köpstark, familjelyckad) som gör oss till skamsna losers. Att samhälleliga problem som arbetslöshet, fattigdom, osäkra villkor, orättvisor mellan könen alltmer blivit individuella svagheter. Andras ögon kan vara det som jagar oss, som ser ned på oss och dömer ut. Antagligen var social överkänslighet och lättväckt rädsla en överlevnadsegenskap när vi var beroende av den lilla gruppens skydd på savannen eller i vildmarken. Nu är det ett handikapp, åtminstone i ett kort perspektiv. Jag kan räkna till minst sju i den nära bekantskapskretsen som blev utbrända efter 90-talets nerskärningar i förskolan, skolan och vården. Alla kvinnor.

Det är mycket vi ännu inte vet om medvetandet, psyket och själens gåta. En gen som styr serotonintransporten och som ger antingen ökad sårbarhet eller skydd för depression efter en svår händelse har hittats, en triumf för biologisterna, men denna ärftlighet tycks ändå inte förklara alla sjukdomstal. Den så kallade Lundbystudien (1947-2000) visar att 45 procent av kvinnorna och 27 procent av männen kommer att bli deprimerade under sitt liv, men den visar också att bara en fjärdedel av dem som visat sig lida av depression har fått sin sjukdom diagnostiserad och behandlad.

Möjligtvis har vi inte sett slutet på den depressiva revolutionen.