Förblindad av sorg

Åsa Linderborg

ÅSA LINDERBORG läser brevet till George W Bush

Det hör inte längre till vanligheten att en svensk författare tar till orda mot krig och orättvisor. Det är därför både överraskande och befriande, ja rent av modigt, att Björn Ranelid med Öppet brev till George W Bush håller ”världens mäktigaste man” som ansvarig för det besinningslösa barbariet.

Den som tar sig sådana anspråk måste dock ha något att säga. Det storslagna kärleksbudskap som kännetecknar Ranelids författarskap har fullbordats i en något söndagsskoleaktig Jesusproblematik som ställer sig i vägen för såväl analys som språk. Har man läst den inledande meningen har man läst hela brevet: ”Om jag ber dig George W Bush, att förlåta fienden och räcka mig en fredlig hand som om du bjöd på en kaka, så sträcker du mig en vass kniv med bladet vänt mot min pulsålder.”

Ranelid är personligt förorättad av blodbadet i Irak, Israel och Afghanistan. Han går ner till Sergels torg för att ta sig an knarkarna och hororna. Han kan inte förskjuta syndarna, ej heller metaforerna: ”Överdosen låg på en av de offentliga toaletterna med tungan som ett slött knivblad i gammal pissfläck.” Meningarna och bilderna staplas på varandra, han upprepar detaljer – blind av sorg över ”kriget mellan människorna”.

Rapporter om möten med fallna kvinnor som rest sig varvas med minnen av den älskade fadern med sitt målarstaffli. De får utgöra kontrasten till den hjärtlöse Bush. Ranelid, som annars aldrig försöker förminska någon människa, visar en ny sida när han föraktfullt raljerar över den amerikanske presidentens person: han brister i intelligens och saknar med sin privilegierade uppväxt Björn Ranelids tunga erfarenheter.

När Ranelid på detta sätt utmålar en människa som empatisk krympling med ansvar för hela världens tillstånd, gör han sig till representant för de goda människornas naivitet. Få förmår som Sartre eller Sara Lidman förklara komplexa samband och formulera samlande appeller som går bortom den svart-vita retoriken. De högtravande banaliteterna skapar ofrivillig komik, varför resultatet tråkigt nog blir pekoral.

Samtidigt måste man ta Ranelids förtvivlan på djupaste allvar. Eller, för att travestera författaren: Den som ser världen men häcklar smärtan, kan inte kalla sig människa.