De tvingas dricka flera liter sprit varje dag
Ola Nilsson på bekant mark i ”Regelverket”
Publicerad 2024-06-16 04.00
Ola Nilsson slog igenom 2010 med ”Hundarna”, en roman utspelande sig någonstans i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, eller i Nilssonien om man så vill.
En hård plats exploaterad i flera romaner, erinrande om Robert Kangas sydligare Kangasland, och lika indränkt i sprit. Här drar bygdens söner och döttrar omkring som i ”Snobben”, frikopplade från vuxenvärlden men utlämnade åt sitt arv av våld, skam och livsfarligt sjunktimmer.
Ur denna bittra förna reser sig också flera av gestalterna i författarens nya bok ”Regelriket”, innehållande 13 prosatexter eller noveller om man så vill, avlivade mitt i steget som hos Raymond Carver eller Tjechov.
Mest minnesvärd är kanske ”De äter upp alla som inte luktar alkohol”, en dystopisk och udda skröna i vilken människorna nödgas sätta i sig litervis med sprit dagligen, för att klara livhanken. Detta till gagn för den lokala hembrännaren Anders:
”’Tänk om det skulle ta slut, då är det ju kört’, sade mannen och lade försiktigt dunkarna framför Anders fötter.
Sedan stod han med sänkt blick och trampade lite för att hålla balansen. Han ville verkligen inte stanna i onödan. I bilen såg barnen sig berusat omkring.”
Jag inbillar mig att Ray Bradbury hade betalat bra för ett sådant uppslag.
Liksom i romanerna flödar alkoholen. I ett av bokens bästa stycken sups till exempel en ung kille ner av en äldre kulturkvinna, så att hon ostörd kan fylla honom med långa utläggningar om litteratur och politik. Killens sambo är inte road: ”Vad får hon i utbyte för det egentligen? Kan du inte bara säga som det är, att du vill knulla din mamma.”
Som amatörpsykolog vill jag påstå att i stort sett samtliga av Nilssoniens beboare lider av något sorts nedärvt vajsing med anknytningen, och då särskilt föräldrarna. Finns här några pappor så är de i regel dysfunktionella eller eljest, medan mammorna är så dimmiga i konturen att skulle de kunna vara spöken.
I den fina ”Kebnekaise, juni 1989” förekommer ett sådant väsen, och läsaren frågar sig om denna moder ens existerar. Mest tycks hon manifestera sig i form av ett saltstänkt minne av hud av solkyddskräm, ett minne som återkommer på flera håll i boken och som får mig tänka på ett par befryndade passager i Lasse Hallströms filmatisering av ”Mitt liv som hund” (1985).
Texterna vaktar på sina gåtor och blöder in i varandra på ett intrikat vis, men med det sagt föredrar jag ändå Nilsson i det längre formatet, som nu senast i den mörka kärlekshistorien ”Vittring” från 2020.
I ”Regelriket” framstår författarens lätt ålderdomliga och medvetet höglitterära stil ibland som lite tillkrånglad eller instabil, som om den behövde en större bas för att utöva sin patenterade suggestion.
