Utopisk väg mot framtiden

Fredrik Persson-Lahusen

Fredrik Persson-Lahusen läser en antologi vid sidan av den snitslade banan

Vantrivseln i samtiden är utbredd, men de etablerade politiska partierna har aldrig varit så oförmögna, eller rent av ovilliga, att försöka staka ut vägen mot en bättre värld som nu. Det är illavarslande. I inledningen till den ambitiösa antologin Människa, stat, utopi konstaterar redaktörerna Mårten Björk och Jon Wittrock, med rätta, att absurda tillstånd bara accepteras så länge alternativ antas saknas.

Fredrik Holmqvist beskriver konkret den ”svenska politikens alltmer illusionslösa pragmatism” och en vänster kännetecknad av ”utopism på tomgång”. Retoriskt utmanar både S och V den rådande ekonomiska ordningen, men den praktiska politiken bär underkastelsens märke. Man kan, för att använda Mårten Björks kreativa läsning av Friedrich Engels klassiker Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, säga att den etablerade politiken tillskriver kapitalismen evigt liv i stället för att göra något av de möjligheter som föds i tider av kris och förändring.

Bidragen, skrivna av akademiker aktiva inom humaniora och samhällsvetenskap, utgör inga färdigformulerade utopier. I stället dryftas olika positioner utifrån vilka gränserna för vad som anses möjligt kan utmanas och förflyttas; samt vilken progressiv potential, men också vilka faror, som är förbundna med sådana strävanden. Exempelvis menar Elena Namli att utopier kan mobilisera människor till kamp, men också få oss att vända ryggen till världens elände.

Hur samhället ska organiseras, exempelvis avseende statens styrka och räckvidd, är i grunden en fråga om människans beskaffenhet. Här framträder en påtaglig motsättning mellan Ingmar Perssons provocerande förslag att försöka göra oss mer välvilligt inställda till våra medmänniskor genom medicinering med hormonet oxytocin, och Carl Cederbergs avfärdande av en strikt evolutionsbiologisk förståelse av det mänskliga.

Som synes befinner sig antologin befriande nog vid sidan om det samtida samtalets hårt snitslade bana, vilket inte minst märks genom att flera författare framhäver det religiösa arvets politiska betydelse. Jayne Svenungsson argumenterar bland annat för att föreställningen om en högre, men aldrig slutgiltigt definierad, rättvisa utgör ”ett incitament till att kritisera, protestera och möjligen revoltera mot korrupta och orättfärdiga samhällsordningar”.

Förutom att Människa, stat, utopi bör läsas och begrundas är dock ett ­säkert: det kommer an på oss människor att föreställa oss och skapa en bättre värld.