Hem till vilda Västmanland

Pia Bergström

Mördaren får livstid, men hur går det sen då? Sven Olov Karlssons roman Amerikahuset tar vid där deckarna slutar. En bra idé.

Karlsson debuterade 2003 med Italienaren, ett ömsint och burleskt kärleksporträtt av en cancersjuk far, bilmek i den västmanländska byn Ålsvarta. En mångkunnig kraftkarl, av den fåordiga, hårt arbetande, självägande, vapenförsedda och motordrivna svenska manstyp som möjligen är på väg att dö ut i samma takt som den svenska landsbygden avfolkas.

I den nya romanen kommer Eddy Mood, en yngre överlevare av samma sort, hem till byn och flyttar in i sitt gamla ärvda trähus som stått tomt i alla år, förfallet, uppbrutet, nerklottrat, vandaliserat.

Den unge mjölkbonden Eddy sköt på 80-talet, också då berusad, ihjäl sin vän och granne Magnus Rytter, son till byns godsägare. Eddy hade fått reda på att Magnus hade haft ihop det med hans fru Liselott under den stumma sommaren efter det dödfödda barnet. Innan skilsmässan.

Varför tar annars fromsnälla män som Eddy till våld? Karlsson beskriver det som ”... den svartsjukes segerdrift. Den förvirrade viljan att göra något bättre genom att förvärra något helt annat”. Låter för välformulerat för att vara bullshit, eller? I likhet med Camus främling, som också skjuter en granne i hastigt mod, ångrar sig inte heller Eddy. Han är som han är, grubblar inte, men ljuger heller inte för sig själv. För mig framstår båda som skrämmande.

Eddys livsöde i bruksbyn Eriksfors tecknas med inkännande svärta och med episka tillbakablickar på farmors manodepressivitet, farfars obetalda skuldväxlar, generationers slit vid Rytters bruk. Sven Olov Karlsson har verkligen berättartalang. Men Eddy är liksom ogenomskinlig också för honom.

Den lovande hemvändarhistorien som kunnat bli renande tragedi tippar i andra halvan av romanen över i en satir över byaliv i ”vilda västmanland” där beskäftiga kvinnor styr och ställer och driver män som Eddy mot avgrunden. Italienaren var en både tyngre och varmare bok.