När oljan tar slut
Uppdaterad 2016-05-09 | Publicerad 2016-05-04
Oljan är överallt omkring oss, så det är inte konstigt att vi tar den för given. Den gör så mycket mer än driver våra bilar. I stort sett allt i vår vardag, inklusive mat och kläder, har olja som nödvändig komponent.
Trots allt tal om förnybar energi och kärnkraft minskar inte heller världens behov av fossila bränslen. 86 procent av mänsklighetens energiuttag kommer därifrån – och andelen ökar.
Det håller förstås inte länge till. Industricivilisationens ljus brinner i två ändar: Utsläppen håller långsamt men varaktigt på att koka vår planet och förorenar akut tredje världens storstäder, samtidigt kan vi inte längre öka utvinningen av lättillgänglig och billig olja.
Therese Uddenfeldts Gratislunchen är en rapp och pedagogisk reportagebok som närmast hurtigt staplar obarmhärtiga fakta på denna redan tunga framtidsbörda. Hon beskriver hur Storbritannien år 2000 stängdes ner på bara några dagar av en välriktad strejk utanför landets raffinaderier. En procent av oljefälten, de riktigt gigantiska, rymmer två tredjedelar av all olja. De har varit lättast att hitta, vilket minskar sannolikheten för giganter bland nyupptäckta fyndigheter.
Problemen kommer inte när oljan tar slut, påminner Uddenfeldt. Problemen kommer redan när det inte går att pumpa upp mer än tidigare. Då blir det vårt välstånd som bränns i båda ändar; dels för att investera i en ny infrastruktur för andra energikällor (som kommer att kosta mer och ge mindre energi tillbaka) och dels för att vi måste avstå från allt mer annat för att betala för den olja vi ändå behöver.
Samtidigt kommer vi då att vara som flest människor på jorden, och ha en puckel av åldringar att ta hand om i västvärlden, som väntar sig leva på välfärdslöften som inte ens dagens höga skattenivåer kan finansiera.
Så vad gör vi? Inför denna fråga tar bokens energi plötsligt slut. Uddenfeldt hackar på billiga måltavlor som McDonaldsleksaker i plast och avfärdar hela framstegstanken som förljugen. Alternativen vi erbjuds är, som så ofta inför en annalkande hotbild, kaos eller centralstyre: ”Vem ska få flyga i dag? Vart? För att göra vad?” frågar Uddenfeldt pockande. Som om det var någons sak att bestämma vem som ska få göra och producera vad. Varför skulle ett samhälle bli bättre av att behöva be en överhet om tillåtelse för att få resa, snarare än att helt enkelt betala den dyrare biljetten?
Och tvärtemot Uddenfeldts bild av några ensamma sanningssägare kring teorier om peak oil, diskuteras livet med mindre olja också av andra.
Ett av de mest intressanta bidragen står brittiske filosofen Leif Wenar för. I tio år har han funderat kring varför handel med naturresurser så ofta har resultat som skiljer sig från annan handel. I länder där folket inte redan hade demokratisk kontroll över sina makthavare har upptäckten av olja alltför ofta bara berikat ett fåtal, ökat förtryck och krig, samt ohälsa och fattigdom bland befolkningen. Den som går igenom världens aktuella säkerhetskriser – IS, Ryssland, Libyen, Iran, 11 september – kan notera att de alla är kopplade till oljeintäkter som hamnat i fel händer.
Demokratiska västländer har enligt Wenar både ett egenintresse och ett moraliskt ansvar att inte handla olja från sådana aktörer och regimer. Köper vi av den som tagit en resurs med våld och hot gör vi makt till rätt, och utsätter oss själva för explosiva risker.
Han utvecklar och argumenterar tungt i boken Blood oil för hur västvärlden kan sluta att göda förtryckarna. Bland annat genom att förklara handeln med ungefär hälften av världens olja olaglig, i brist på folklig kontroll och legitimt ägande. Utan att skicka en enda soldat eller stifta en överstatlig lag kan vi strypa pengaflödet. Så kan vi också göra våra samhällen mindre beroende av olja.
Där Uddenfeldt blir svaret skyldig visar Wenar en väg framåt. Världen av i dag är långtifrån perfekt, men fler människor än någonsin får slå upp ögonen, andas och förundras över livets mirakel på denna planet. Vi lever allt längre och fredligare liv, hittills också med ökat materiellt välstånd, som i allt fler samhällen kommit den breda allmänheten till del – en utveckling unik för industrialismen.
Ska vi verkligen släppa dessa framstegets ambitioner? Ska mänskligheten sluta försöka hitta nya och bättre sätt att tillverka vad vi behöver och vill ha? Ska vi sluta att utvinna energi för upplysning, värme och resor? Ska vi sluta lyfta blicken mot stjärnorna och söka nya världar? Ska vi sluta byta värde mot värde i handelsrelationer som binder världen samman?
Allt detta vi gjort i allt högre grad, kan också göras i mindre skala om omständigheterna tvingar oss. Vi måste inte och bör inte ge upp vår strävsamma humanitet för att de billiga energikällorna tar slut. Tvärtom syns människans uppfinningsrikedom och frihet att välja sin egen väg i ett materiellt knappare samhälle viktigare än någonsin.
