Melancoola män

Karin Magnusson

Karin Magnusson spanar på känslotrender genom tiderna

En man klamrar sig fast runt en lyktstolpe. Han skulle bara korsa ett torg men uppgiften blev honom övermäktig, trots att han försökte göra promenaden gömd bakom andra människors kroppar. Alléerna sträcker sig efter honom och byggnaderna tycks dra sig undan honom ju närmare han kommer.

Scenen från 1890 med August Strindberg plåstrad runt lyktstolpen återfinns i kapitlet om ångest, en av de melankolins beståndsdelar som Karin Johannisson undersöker i sin bok Melankoliska rum. De andra är förlust, likgiltighet (acedia), sensibilitet, leda (ennui), insomnia och skräcken för vargtimmen, flykt (fuga), nervositet (ångest), fatigue eller trötthet och slutligen anomi – mer känt som vilsenhet.

Känslor är något vi vanligen förknippar med den privata sfären. Att våra problem skulle vara en del av en samtids emotionella normsystem är svårt att föreställa sig i en individcentrerad tid som nu. Min stress är min! Liksom min nervositet, känsla av otillräcklighet, ensamhet eller isolering. Men att reducera känslor till det enskilda jaget är att missa den stora bilden och vad de berättar om den tid vi lever i.

Johannisson väver vackert över historien, hon skriver lätt och lärt och skapar melankoliska rum där man gärna stannar länge. Det är faktiskt en utmärkt självhjälpsbok för den som helt gett upp genren i övrigt, med dess klatschiga råd, förmaningar och bannor. Den sätter våra åkommor och brister i ett historiskt sammanhang: Jaha, jag känner mig visst lite bländad av vårljuset, men Samuel Johnson – litteratör och en av de mer namnkunniga melankolikerna på 1700-talet – hade det inte heller så kul.

Det är en emotionell trend- och formspaning, från ungefär 1600-talet och framåt, där författaren undersöker hur känslornas uttryck förändras, byter mening och ibland rent av försvinner. Melankoli kan i en tid uttryckas vilt och rått, i en annan tid kraftlöst och inåtvänt för att sedan få sin form som leda.

I dag har förfädernas stora skräck ersatts med ångest, vild förtvivlan har blivit nedstämdhet och rasande hypokondri förvandlats till en diskret smärta. Två tillstånd som mer eller mindre förpassats till den historiska sophögen är vrede och hunger, även om anorexi och bulimi som tema dyker upp i många berättelser om melankoli – Franz Kafka, Virginia Woolf och Ludwig Wittgenstein var alla tre melankoliker med störda ätbeteenden.

Att inte kunna äta hänger nära samman med ett annat av melankolins utryck, sårbarheten, något som inte oväntat främst drabbade den kreativa klassen. De skapande, tänkande männen var en flock stingsliga fullblodshingstar på väg in i framtiden med sin vetenskap och sina värderingar.

Marcel Proust drogs med astma sedan barndomen, var i princip sängliggande vid trettiofem års ålder och tålde nästan ingen mat. Det salongsliknande sovrummet extraisolerades med kork för att inga gatuljud skulle nå hans känsliga öron, den enda doft som var tillåten fick komma från rökverk. Dock tålde han inte lukten av svavel varför ett vaxljus ständigt måste brinna.

Wittgenstein, Charles Baudelaire, Kafka, Esaias Tegnér, Charles Darwin och Carl von Linné har precis som Proust vittnat om leda, ångest, tomhetskänslor och en oändlig trötthet. Eller äckel, för i den manliga sensibiliteten ryms överraskande mycket spyor. Man vill kräkas eller känner sig kräkfärdig, man vomerar och kastar upp.

Sensibilitet och känslomoral har alltid varit förbehållet de manliga eliterna, 1700-talets underklass kunde i bästa fall apa efter överklassens manér. Adam Smith konstaterade utan krusiduller att ”Arbetarens hud, porer, muskler, nerver, liksom hans känslor är annorlunda än hos mannen av klass”.

Och på kammaren ligger kvinnan, eterisk och blodfattig, möjligen hysterisk eller deprimerad, men inte melankolisk. Den tjusiga melankolin tillhörde en man, medan samma symptom hos en kvinna betraktas som något privat och oviktigt. Vi vet helt enkelt väldigt lite om kvinnliga melankoliker, och Johannisson gräver heller inte djupare i saken utan hänvisar till de få kändisar vi har på området. Personer som Victoria Benedictsson, Karin Boye, Sylvia Plath och Virginia Woolf har gjort sitt för att beskriva ”problemet utan namn”, som Betty Friedan döpte det till i Den feminina mystiken (1963).

I kapitlet om anomi ligger Johannisson med örat tätt mot asfalten, här och nu. Anomi kan översättas med vilsenhet eller förvirring och skapades av Émile Durkheim runt förra sekelskiftet, när det moderna samhället plötsligt ställde nya krav på sina medborgare och tidigare sociala och kulturella normer utmanades. Anomi är ett begrepp för tider av snabb ekonomisk förändring, när ansträngning och belöning inte korresponderar, när sociala kitt tunnas ut och det viktigaste blir att lyckas med sig själv och befästa sin egen position.

Och i relation till det ställer Johannisson en lika intressant som svårbesvarad fråga: vad innebär det att marknadssamhället i vissa tider producerar så hög grad av anomi? Hon provar svaret, att det är nödvändigt för samhällets existens. ”Att styrkraften bakom livsprojekten (...) inte handlar om individens tillfredsställelse utan om att hålla henne kvar i otillfredsställelse.”

Det är en intressant teori, även om jag vänder mig mot idén om ”samhället” som en egen mystisk kraft, överordnad både politik och individ.

Oavsett skälen till att samhället behöver anomi är det ett tillstånd som väl ringar in vår tid när var och en är sin egen projektledare, marknadschef och vd. I dag är scenerna fler och större, vi kan inkludera bloggosfären eller Twitter eller Facebooks statusrad. Resultatet är det samma. Förr kallades det för en nervös kultur, och psykoanalytiker Pierre Janet listade en mängd utmärkande symptom. Man konsumerar och njuter men ihållande prestationskrav leder till trötthet och trots att man sportar en anpassningsförmåga av guds nåde så kan ju misslyckandet visa sitt fula nylle.

Kvar finns bara det egna jaget att klandra, och i bästa fall en lyktstolpe att klamra sig runt.