Verklighetsnära men osynlig realism
Uppdaterad 2013-04-26 | Publicerad 2013-04-15
”Jag tjänar inte” tilltrasslad debut av Jenny Åkervall
Anna är psykiater på väg mot utbrändhet, Emre nyanställd pressekreterare i den moderate statsministerns stab på Rosenbad. I Jenny Åkervalls debutroman Jag tjänar inte skildras deras liv i parallella berättarspår. Några sidor i en psykiatri i kris, några sidor med karriärsugne Emre som inte är någon övertygad moderat men snabbt lär sig spelet i maktens centrum. Så tillbaks till Anna igen, överhopad av krav, både från patienter och maken konsulten som är less på att vara den som alltid hämtar barnen, handlar och städar och tvättar mest hemma i villan i Stocksund.
Jenny Åkervall, som tidigare varit talskrivare åt både Göran Persson och Mona Sahlin och själv jobbat på stadsrådsberedningen, verkar ha gedigna kunskaper om både Emres och Annas yrken, och om karriärinriktade småbarnsföräldrars vardagstillvaro. Realismen är det verkligen inget fel på. Och moderaternas svajiga opinionssiffror, statsministerns krisande äktenskap och mediernas kritik av arbetsförmedlingens jobbcoacher känns som i går. Liksom psykremisser i växande högar, och unga ångestfulla kvinnor som ingen tar på allvar.
Men Åkervall nöjer sig inte med att skildra ett samtida Sverige genom Anna och Emre. Som ju förvisso har intressanta roller. Den ena ska få den moderata politiken att framstå som överlägsen, den andra ta konsekvenserna när vården av hjälpbehövande och sårbara sparas in. Åkervall vill också skriva en spänningsroman. Hetsa fram ett driv och ett konstlat hur ska det gå-tempo genom allt det där vanliga: sex, brott, hot och offerdöd.
Emre får nys om en korrumperad herrklubb på högsta moderatmaktnivån, en ministerstalkare får korn på Anna, hon samarbetar med Säpo samtidigt som hon knaprar benzodiazepiner och jagas av medierna för att en av hennes patienter tagit livet av sig. Den dödas mamma anklagar psykiatrin och Anna för mord.
Det blir för tilltrasslat. Och hur initierad författaren än är när hon skildrar Annas stress och Emres illojalitet med moderaterna blir berättelsen till slut varken särskilt spännande, eller politiskt glödande. Hennes duktiga realism ligger för nära verkligheten för att göra den synlig.
