Janet Frame - geniet som inte hann få Nobelpriset
Publicerad 2012-12-13
Ojämförlig i sitt ickedömande och uppriktiga författande
Som många andra älskade jag nyzeeländska Janet Frames självbiografi som kom på 80-talet: Till Landet Är, En ängel vid mitt bord, Sändebud från Spegelstaden.
Jane Campion gjorde också en film av hennes livsberättelse, som inte fångade ordens lyskraft men ändå var rätt stark: En ängel vid mitt bord (1990). Det rådde rena Janet Frame-febern ett tag men något Nobelpris hann hon inte få innan hon dog av leukemi 2004.
Nu har Modernista tagit sig an hennes allra första romaner, de mer modernistiska och formellt fiktiva som hon skrev på 50- och 60-talen; Ugglor gråter, Ansikten i vattnet, Vid alfabetets gräns och Doftande trädgårdar för de blinda.
Marita Zonabend har överfört de tre oöversatta till svenska. Ansikten i vattnet, skildringen av Frames psykos och de åtta åren inlåst på mentalsjukhus, översattes av Annika Preis för Bonniers redan 1997.
Frame föddes 1924 och växte upp med fem syskon i en arbetarfamilj på Nya Zeelands sydö. Pappan var lokförare. Mamman, en vekare själ, slet med hushållningen, de vilda barnen, tvättgrytan, kolspisen, vården av en virrig farfar, kon och trädgårdslandet. Hon var ”en ihågkommerska och praterska”, lärde barnen verser och sånger och förundran inför tingen, och skrev även egna dikter som publicerades i lokaltidningen. Familjen följde faderns jobb och bodde i mer eller mindre ruckliga hus i olika småstäder längs järnvägsspåret. Sonen fick svår epilepsi som barn och två av Frames glada och bråkiga systrar dog i tonåren, båda i drunkningsolyckor.
De egna livserfarenheterna är Frames främsta litterära material. Hon använder och återanvänder dem, speglar och mytologiserar dem i sitt skrivande, även i dessa tidiga romaner. Barndomens lyckliga eller smärtande minnen, men också det psykiska sammanbrottet i 20-årsåldern och den litterärt avancerade men socialt tafatta och överkänsliga författarinnans vuxna möten med hyresvärdinnors, släktingars och andra småborgerligt inskränkta medmänniskors normalitetskrav.
De är absolut läsvärda, men känns mer stilprövande och 40-tals-stela, inte så täta och levande som självbiografin. Hon skriver ofta in en verklighetskrängande, mörk och hotande dimension i fiktionen som här känns mer som ointegrerade konstgrepp än öppningar för läsaren att dela främlingskapet.
Inte heller tycker jag att hennes försök att vara sarkastisk mot olika samhällsföreteelser, som småstadssnobbighet och skrytkonsumerande, är särskilt lyckade, det är 50-talsdaterat och inte vasst nog. Men när hon hittar det där uppriktiga, ickedömande, sakliga men ändå skönhetsuppenbarande sättet att skriva som likaväl kan kallas hennes sätt att ”se”, är hon ojämförlig.
Av de här fyra romanerna är Ansikten i vattnet, om sjukdomsåren, absolut bäst. Trots att synen på psykisk sjukdom förändrats och delvis avskammats, är romanen fortfarande ett av få unika vittnesbörder inifrån en psykosvärld. Sakligt och hela tiden djupt solidariskt med de övriga patienterna kan hon efteråt skildra de sjukas trotsiga överlevnadskonster i en kaotisk och maktlös evighet där de behandlades som om de bara låtsades vara galna, hånfullt, och med olika bestraffningar.
Men självbiografin förblir Frames främsta verk. Där har hon hittat sin stil och lyckas göra sin halvfattiga familjs vardag, alla oansenliga växter och smådjur i däromkring, mammans stekpannekakor, smutsen och ljuset till en magisk värld, till var och ens rikedom.
