Linoleum, betong & Pippi Långstrump
Publicerad 2012-02-17
Nästan omöjligt att summera Gassilewskis senast verk
Att stå inför Jörgen Gassilewskis dikter är att stå inför ett slags övermåttets bländning. Man vill helst höja en lite skyddande hand över ögonen, liksom kisa mot diktljusets alltför mångfaldiga reflexer. Någonting pågår därinne i den hypertäta meningsvävnaden, febrilt, oavbrutet, och detta något undgår mig.
Man skulle kunna säga att Gassilewskis själva ämne består i just denna undgåendets osäkerhetsform, där läsaren hela tiden måste kastas tillbaka in i sig själv, det vill säga få syn på sin egen läsakt. Gassilewskis antilyriska metod vrider varje gång på nytt en rannsakande uppmärksamhet in mot våra invanda sätt att avkoda poesi.
Det är därtill nästan omöjligt att summera den nya boken. Den orkestreras i två plan över boksidan, där det övre utgörs av ett förskjutningsspel där ord adderas och dras ifrån några återkommande grundbilder: en barbie, en pärla, ett klistermärke och ett ”vi”. Det blir en egendomlig vågrörelse, där utsagorna vandrar mellan det generella (”barbie”, ”pärla”) och det uppdrivet specifika (”Toy Story 3-barbie med Buzz Lightyear på klänningen”, ”dubbelkonisk malvafärgad glaspärla”). Samtidigt pågår en intensiv aktivitet på sidans nedre del, där dikten ömsom öppnar sig i långa prosasjok, och ömsom i figurativa textkluster á la Apollinaires kalligram.
Alltsammans bildar ett säreget flätverk av språkrester från vad som kan likna manualer, företagsbroschyrer, barnspråk eller texttranskriptioner av filmsekvenser.
Det ligger en air av gråslaskig svensk samtid över texterna som känns igen från Gassilewskis tidigare böcker, en svenskhetens hypermaterialitet av linoleum, betong, Pippi Långstrump och Electrolux.
Men när bilden av en barnkammare hela tiden återkommer vill jag, som en följd av min drift att skapa sammanhang, omedelbart läsa den som en bild för barndomens mättade storhet. Bara för att genast se problemet med min egen reflexmässigt metaforiserande läsrörelse, hur den liksom glider av Gassilewskis dikt som vatten på en gås.
I en av bokens många metapoetiska passager står det: ”utsagor som missuppfattas rörelser som inte fullföljs intentioner som tappar på halva vägen stora riktningslösa partier vars betydelse det inte går att fastställa ett slags sömn ett somnambult tillstånd.”
Möjligen säger citatet något om hur diktens sanning hos Gassilewski måste sökas och kanske också förloras i den oöverskådliga väven av ansatser som oavbrutet kraschar in i varandra i hans poesi.
Men passagens slutkläm får mig också att tänka att Gassilewski skriver fram ett slags sömnens poetik. Sömnen förstådd som det frånvända – men också som det egna, subjektiva, som platsen som avskär sig själv från det gemensamma. Om vakenheten antyder förmågan att rationalisera och se i skillnader, så står sömnens medvetslöshet för ett annorlunda slags skärskådande; å ena sidan på grund av sitt drömlogiska sätt att syntetisera bilder, och å det andra genom sitt upprättande av integritet, egenhet.
Det somnambula kunde i så fall tjäna som en vacker bild för ett poetiskt motstånd mot de kollektiva språköverenskommelsernas tvingande gemenskap, ett excentriskt hävdande av den enskildes lika förfärande som nödvändiga ensamhet.
