Trots allt – pulsen slår

Pia Bergström

helskärm

När Berny Pålsson åkte runt och pratade om sin självbiografiska debutbok Vingklippt ängel – en öppenhjärtig berättelse om schizofreni och självskadebeteende – uppvaktades hon av fans som beundrade både hennes blodiga livsstil, gothsminkning och babydollsexiga klädstil. De ville leva som hon, nära döden.

I nya boken Känn pulsen slå, skriver hon att hon inte alls var beredd på att Vingklippt ängel skulle läsas som ”en bruksanvisning för att bli sjukare”. Det hon vill med sina böcker om sig själv är att skapa förståelse för psykisk sjukdom. Många författare använder galenskap som ett spänningsskapande grepp men få vet vad verklig sinnessjukdom är. Berny Pålsson vet hur det är att ligga i delat rum på en kvav psykiatrisk slutenavdelning och strida med demoner ingen annan ser. Hon vet hur skräcken styr och sinnena bedrar och hur omgivningen tröttnar och drar sig undan. Hur ensamma och föraktade psyksjuka är, hur självföraktande.

Känn pulsen slå tar vid där Vingklippt ängel slutade. Berny är nitton, skrivs ut från ett behandlingshem, får en lägenhet, flyttar ihop med Jonas. Hon har lyckats sluta med skärandet men ångesten är kvar. Den botar hon själv med ”benzo” (starkt beroendeframkallande lugnande medicin som Valium, Xanax, Rohypnol) och sömnmedel, vaniljvodka och vin, amfetamin, kokain.

Boken är en beskrivning av de följande två åren då hon omväxlande bedövar sig, drogar och festar loss, tas in för akuta psykoser och avgiftning, skrivs ut igen med en bunt recept och börjar om. Hon klarar inte livet med droger, klarar det inte utan; skakar av abstinens, av hånande röster, maskar krälar under huden, över badrumsgolvet. Hon har flashbacks från tidiga sexuella övergrepp och är överdrivet sexuellt utspelande när hon är berusad. Hatar sig själv. Lovar och lovar att sluta med piller men tar dem ändå.

Joanne Greenberg skrev om sin schizofreni i Ingen dans på rosor och Janet Frame i En ängel vid mitt bord, båda med en distans som jag ibland saknar hos Berny Pålsson. Men hon kan gestalta sina stämningslägen så att man obevekligt sugs in i hennes tidsupplösta outhärdliga nu.

Ömsom högstämt och förskönande, ungefär som stilen i gotisk skräckromantik, ömsom glasklart realistiskt visar hon hur svårt det är för människor med så kallad dubbeldiagnos att få hjälp och vård och att kämpa sig ur missbruket. Absurt nog är de lugnande medicinerna svårast. Men hon lyckas till slut. På så sätt är Känn pulsen slå inte bara ett gripande vittnesbörd utan en bruksanvisning i att uthärda och överleva.