Om kriget i Vietnam

Läs Göran Sonnevis dikt

Bakom TV'n ändrades ljuset

utanför fönstren. Mörkret byttes

mot grått och träden framträdde

svarta i det klara grå ljuset

från nysnön. På morgonen

var allt igensnöat. Jag går nu

ut och sopar efter stormen.

Jag hör i radio att USA

gett ut en vitbok

om kriget i VIETNAM

i vilken Nordvietnam anklagas

för aggression. I går kväll

på TV

såg vi en filminspelning från

Viet Congs sida, fick höra

helikoptermaskinernas

dova fladdrande,

från marken, från de beskjutnas

sida. I en annan film

för ett par veckor sedan

intervjuades de amerikanska

helikopterförarna av CBS. En av dem

beskrev sin utlösning

när han äntligen fick skott på

en "VC": han slungades

tre meter fram

av raketerna. Det blir

säkert mer snö idag

säger min granne, svartklädd

på väg till sitt arbete. Han

balsamerar döda och är nattvårdare på

mentalsjukhus. Trakten jag bor i - Lund

med omnejd - blir en allt vitare

bok, solen kommer och lyser

brännande kall över de vidsträckta sidorna.

De döda är siffror, som vilar, virvlar

som kristaller, i vinden över fälten. Hittills

beräknas två miljoner ha dött i VIETNAM.

Här dör knappast någon

av annat än personliga skäl. Den svenska

ekonomin dödar numera

inte många, i varje fall

inte här i landet. Ingen för

krig i vårt land för att skydda

sina egna intressen. Ingen

bränner oss med napalm

för en feodal frihets skull.

På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.

Solen stiger här mot middag.

Det är snart mars 1965.

För var dag

dödas allt fler i USA's vidriga krig.

Snöflingorna på fotot av

president Johnson

vid tiden för de sista bombningarna

i Nordvietnam - han steg

ut eller in i en bil - faller

allt tätare över de vita siffrorna.

Fler döda, fler rättfärdiganden,

tills allt snöar igen

i den natt som slutgiltigt

ändrar sitt ljus utanför fönstren.

Göran Sonnevi