”Harriet” frågar vem du lever för
Publicerad 2012-05-16
Marie Peterson ställer existensiella frågor med underbart precist språk
En spänningsroman, tror jag först. Spelöppningen skapar den förväntningen, väcker lusten att överlista, leta såna tecken. Huvudpersonen heter Harriet och nog verkar hon lite skum där hon står framför en vägg full av kartblad och nynnar, ”fortfarande hes för så ser ritualen ut”. Vi får veta att hon just kommit hem från kyrkogården, där hon varannan månad sjunger visor, helst Taube, för sin döda mamma.
Om dagarna jobbar Harriet på ett gästhem tillhörande ett litet kloster. Hon ser det som ”en fredad plats för smärta och oro”. Man får följa Harriet och hennes osentimentala reflexioner om sig själv men lär aldrig riktigt känna henne. Jag pendlar mellan misstänksamhet och fascination. Hon verkar så ointaglig. Inga adjektiv fäster.
Harriet har skruvat ner ambitioner, längtan och hopp. Även om hon äger ett eget litet hus och är trygg med nunnornas rutiner och fasta scheman står hennes liv liksom stilla. Samtidigt börjar relationen med den enda väninnan Katja svaja. Det finns inga ritualer för bevarande av vänskap. Harriet behöver Katja som är allt som Harriet inte är: charmig, impulsiv, sorglös och sällskaplig, men Katja behöver inte Harriet. Hon vill inte ta hänsyn eller begränsas av någon, knappt sin katt som hon allt oftare lämpar över på Harriet.
Marie Peterson är kulturjournalist och erfaren kritiker, bland annat i Dagens Nyheter och Vi. Hennes första roman, Du tror att du vet allting (2005), om en alzheimersjuk mamma och hennes dotter, var ett litet mästerverk, djärvt humoristisk, smärtande klar. Harriet är hennes andra roman, och den är både oberäknelig och stimulerande men jag kan inte säga att jag hänger med i alla svängar.
Någonstans i mitten försvinner Katja utan ett spår. Och Harriet kastar loss från sina rutiner och ritualer och ger sig iväg genom Europa, på jakt efter väninnan.
Vart det här våghalsiga litterära projektet tar vägen sen är jag inte säker på. Språket är underbart precist, nästan munter vässat, men ”meningen” låter sig inte fångas. De existentiella frågor som Harriet ställer sig, hur man ska leva, för sin egen skull eller för andra, eller för Gud, som nunnorna i klostret, vidgar sig till nya frågor. Skapar man livets rörelse och förändring själv, som en författare skriver en berättelse, med kända linjer, känslor och psykologi, eller händer det bara?
Ja, inte vet jag. Jag klamrar mig fast vid mina smärre måsten. Men Harriet visar mig att jag står vid ett öppet fönster.
