Gluchovskijs nya bok är en grådaskig textmassa
Sf-stjärnan bakom ”Metro 2033" är vilse i den ryska dimman
Publicerad 2023-07-23
Dmitrij Gluchovskij älskar att hoppa hage genom formaten. ”Utpost” började som serieroman 2016, men skrevs sedan om till tv-serie. Sedan invaderade Ryssland Ukraina och den dystopiska handlingen flyttades från USA till ett kollapsat ”Moskvariket”. Samtidigt ändrades formatet till ljudbok. Efter det har berättelsen blivit tryckbok, men känner jag Gluchovskij rätt så kommer både ett tv-spel och en spelfilm framöver. I dag tycks han mig som en författarnas motsvarighet till rodeo, som riggar sin mardrömsstad i medium efter medium.
”Utpost” utspelar sig efter en stor katastrof där förbjudna vapen har använts. Ryssland har spruckit i sömmarna och längs den förgiftade Volga har ett antal utposter skapats, som markerar gränsen mot öster. I denna värld, där man dricker vodka och äter konservkött, presenteras en grupp vindpinade existenser. Tonåringen Jegor drömmer om kärleken och går längs rälsen, Michelle flirtar med soldater och leker med sin iPhone, Tamara kallas för ”häxan” i byn. En dag dyker en döv präst upp – en helig dåre – som babblar om ett zombievirus som drabbar utpost efter utpost.
Gluchovskijs romanserie ”Metro 2033” är några av de mest lästa science fiction-böckerna genom tiderna – även i Sverige. När de publicerades i början av 2000-talet lanserades de som förstklassig samhällskritik och förlaget skryter med att ryska utrikesministeriet fört upp författaren på listan över ”utländska agenter”. Sedan dess har Gluchovskij mycket riktigt skrivit en dissidentroman (”Mess”), men som dystopiker påminner han mer om en underhållningsbetonad civilisationskritiker som H. G. Wells än en samhällskommentator som Serhij Zjadan (aktuell med den lysande ”Internatet”, som även den utspelar sig i ett apokalyptiskt dimlandskap). Att ”Utpost” är skriven för Storytel märks tydligt: Till skillnad från ”Metro 2033” är den inte förtätad och genremarkörerna lyser som lanternor i berättelsen.
Romanen känns skriven för att lyssnas på lite okoncentrerat medan man viker tvätt.
Det brukar sägas att dystopier tar tendenser i samtiden och förstorar upp dem till groteska proportioner. Det är sant: påfallande ofta är själva poängen med framtidsskildringarna att gräva ut vårt nu ur framtidens rasmassor. Men läser man en dålig dystopi känns det märkligt nog som om det förflutna saboterar läsupplevelsen – framåtblickandet får något nostalgiskt över sig. ”Utpost” känns just så: färden längs rälsen, atomvintern, imperiets sammanbrott, tonåringarna som drömmer den gamla världens drömmar. Här finns inga litterära innovationer, inga intelligenta samtidskommentarer, bara ett mysrysande i spillrorna av Sovjet. Det är långt ifrån det visionära skrivande som god science fiction kan vara.
Visst, Gluchovskij har alltid varit en ojämn författare. Men i ”Utpost” är det som om Storytel-maskineriet kapat berättelsen: de timslånga avsnitten lyser igenom textmassan. Romanen känns skriven för att lyssnas på lite okoncentrerat medan man viker tvätt.
När jag slår igen boken och upptäcker ett ”fortsättning följer” får jag en känsla av att Gluchovskij kommer att sända tio säsonger till – förlåt: skriva tio böcker till – och att den grådassiga textmassan kommer att loopas likt färden längs rälsen in i förgiftad dimma.
