Vi måste prata om våldtäkt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-07
PIA BERGSTRÖM läser en ny ögonöppnare
Ingen vet hur många våldtäkter som sker. I fjol anmäldes 4 750 stycken i Sverige, men mörkertalet när det gäller sexuella övergrepp anses vara 90 till 95 procent.
Alla är emot våldtäkt. Till och med de dömda själva tycker att våldtäktsmän är vidriga. Det de själva gjort är inte våldtäkt. De flesta anmälda våldtäkter, 32 procent, begås av någon man har eller haft en nära relation till.
Vi måste prata om våldtäkt, skriver journalisten och debattören Katrine Kielos i sin snyggt rosasvarta sammetsbok Våldtäkt & Romantik. Jag håller med. Det är något särskilt med detta brott. En tabubelagd, otänkbar handling som ändå händer och händer och händer, som i en blind fläck. För även i världens mest jämställda land förklaras de flesta våldtäkter bort med förmildrande omständigheter. Både av rättsväsendet och allmänheten. Man skyller på offrets klädsel och beteende, på naturliga drifter, alkohol, mäns frustrationer. I en attitydundersökning gjord av Amnesty den 8 mars i år, Var går gränsen?, svarade 62 procent att de hade inget eller litet förtroende för det svenska rättsväsendet vad gäller offrets möjligheter att få rättvisa. Samtidigt svarade chockerande många ungdomar att de tyckte att offren hade ansvar för vad som hänt om de hade haft utmanande kläder och om de flirtat.
Kielos bok börjar med att ett ungt fiktivt ”jag”, blir våldtagen. Hon gick ”utanför stigen”, berusad, flirtig och äventyrlig. En sån som alltså borde skylla sig själv. Kielos visar sen med drastisk klarhet hur absurt ett sådant skuldbeläggande är och hur det hänger ihop med vår kulturs patriarkala föreställningar om kvinnan och hennes kropp och sexualitet.
Våldtäkt och romantik är framför allt en analytisk och feministisk-teoretisk diskussion om våldtäkt. Som symboliskt brott, som det råaste uttrycket för kravet på kvinnans underkastelse under mannen. Våldtäkt skämmer romantiken mellan det där sköra och passiva med babyröst och höga klackar och det kraftfulla, bestämda, dominanta med ägandeanspråk.
Kielos skriver skitbra. Boken kan bli en ögonöppnare, ungefär som Nina Björks Under det rosa täcket. I korta kapitel rör hon sig obesvärat mellan åsikter och personliga upplevelser, fyndar citat från Luce Irigary, Woody Allen, Cathrine McKinnon och Jan Guillou. Jag tror hon får med de flesta aspekter av hur en våldtäkt kan drabba och vad rädslan för våldtäkt har för effekt på kvinnor generellt.
Kielos är på flera sätt kritisk till befintlig feministisk teoribildning om våldtäkt. Redan på 70-talet argumenterade Susan Brownmiller för att våldtäkt inte är sex utan våld. Detta synsätt har den liberalfeministiska rörelsen, som ju frikopplat kön från genus, tagit fasta på. Kvinnans provocerande ”sexighet” blir på det sättet irrelevant vid våldtäktsrättegångar. Kielos nämner exempelvis etikforskaren Ann Heberlein, som menar att om våldtäkt jämställs med andra brott som misshandel, rån och bedrägeri (som också leder till lidande, kränker människor och gör att de förlorar tillit och trygghet) så blir övergreppet inte heller kopplat till kvinnans ”renhet”, vilket konservativa, religiösa krafter vill få det till. Nuförtiden sitter inte kvinnans värde mellan benen, slår Heberlein fast.
Katarina Kielos hävdar något annat. Hon går faktiskt emot genusteoretikernas förnekande av kroppens och biologins betydelse; allt vi är kodas av kulturen, men vi är kropp och lever inom biologins ramar. Våldtäkt är ett könat och sexuellt brott, förnedringen riktas mot könet och sexualiteten.
Absolut. Men skulle ett sådant teoriskifte inom feminismen ändra något ute i verkligheten?
De viktigaste frågorna gäller ju förövarna. Varför våldtar män? Hur ska vi få dem att sluta?
Det enklaste svaret är väl att de kan våldta utan konsekvenser. De allra flesta övergrepp anmäls inte och de allra flesta anmälda våldtäkter lagförs inte.
Joanna Bourke, brittisk historiker som i Rape. A history from 1860 to the Present Day (Virago 2007) kartlagt våldtäkter och attityder från 1800-talet och framåt är ändå ganska hoppfull. Förekomsten av våldtäkt har växlat i historien, skriver hon, och betonar narrativets, retorikens och vanans makt när könsnormer formas. Normer kan ändras, normer ändras hela tiden. Män föds inte till våldtäktsmän.
De blir det.
