Det blommar i skiten

Pia Bergström

”Oxfilé–skit–mull. Champagne–urin–rosor”.

Författaren spolar ur separationstoan och tänker på den mindre självklara förvandlingsformeln: ”verklighet-skrivarmöda-dikt”.

Förlaget har nobbat hans senaste manus. För att få in pengar har han tagit på sig att leda en tredagars skrivarkurs i Visby. Men han känner ett visst obehag.

Det är inget mot den chock han får när han står ansikte mot ansikte med skrivarkursens elever i lektionsrummet på Folkuniversitetet. Där sitter de människor han just misslyckats med att ”ge röst”. De han året innan sökt upp och intervjuat för sin bok om svenska särlingar: Baronen, av utdöende adelsätt, Nunnan, den värmländske klocksamlaren, invandrade maoriska Prinsessan och den fåordige mc-gangstern. Nu vill de lära sig skriva själva.

Ett finurligt upplägg som gör det möjligt att avhandla både högtidliga saker, som vikten av att hitta sitt eget språk, och mer besvärliga, som vad bra litteratur är, vad sann litteratur är och varför de böcker som gillas mest av majoriteten inte alltid är de som kulturmaffian ger sina rosor.

Författaren som är pank och deppig är inte så inspirerande som eleverna tänkt sig – efter tre dagar är de ganska respektlösa – ändå, och det är riktigt styvt gjort av Hagerfors, lyckas alla skriva texter om sig själva, mycket olika, där man faktiskt förnimmer något av det blomstrande som kan uppstå ur vilket isolerat piss- och skitliv som helst, om man hittar de rätta orden.