Kapitalisten – sådan är han då och nu
Publicerad 2015-01-26
Klass, jakt och manlig makt gäller än i dag
Under vintern har Svenska Dagbladets ekonomijournalister avslöjat hur vidlyftigt höjdarna inom SCA och Industrivärden använder företagssfärens jetplan. Arrogansen med vilka artiklarna har bemötts skvallrar om en svårslagen självsäkerhet. Privatflygandet framstår - trots att både hundar och fruar har fått följa med - som en manifestation av manlig makt. Ofta har det handlat om jaktresor.
Jakt är ett inte oviktigt inslag också i den vänstersinnade Lundahistorikern Pål Brunnströms avhandling om klass och genus hos kapitalägare i mellankrigstidens Sverige, som specifikt behandlar två av den tidens mäktigaste familjer: Broström (rederi) och Wehtje (cement).
Begreppsligt bygger Brunnström på tunga namn som E P Thompson och Pierre Bourdieu och kryddar med intersektionell inspiration. Klass ses som en position, men också som en praktik. Klass skapas genom handlingar som står i samband med, men inte allena avgörs av, relationen till produktionsmedlen.
Därmed vill Brunnström borra på djupet, framhäva skillnader kapitalägarna emellan. I det brevmaterial som friläggs är det likväl likheterna som är slående. Familjerna byggde nätverk genom att medvetet väva samman affärs- och släktförbindelser. Med intimitet - för vilken kvinnorna var viktiga - förlänades känslan av privilegierad samhörighet.
Kulturellt kapital skaffades genom utbildning, men praktik hos affärsbekanta ansågs vara viktigare. Att ta del av och bidra till konst och teater var en självklarhet, även om smakriktningarna skiftade. Och så jagade man, vilket betonade manlighet men också bidrog till att högborgerlig och adlig kultur smälte samman.
Brunnströms materialnära arbete innehåller en rad intressanta iakttagelser. Spännande är att kapitalägarna, tvärtemot gängse uppfattning, inte definierade sig negativt gentemot konkurrerande klasser. Med adeln mös man. Inte heller artikulerades någon aversion mot arbetare.
Man måste minnas att mellankrigstiden kännetecknades av internationell oro, en konfliktfylld svensk arbetsmarknad och socialdemokratins marsch mot statsmakten. Inget av detta skrämde de svenska kapitalägarna. De ansåg sig, på goda grunder, sitta i orubbat bo. Då som nu.
